Jag har ju ibland i mina kåserier tagit fram skärvor från min barndoms Blomberg och det kanske skulle passa även nu när den här revolutionen aktualiserar frågan om kommunikation mellan människor via telefonlur. Då var det vev-telefon som gällde. Ville man att det verkligen skulle höras i hela huset att man ringde var det bara att veva ett antal varv i rätt hög fart innan man lyfte på luren. Ville man å andra sidan hålla sina försök att etablera en förbindelse, var det bara att trycka in en särskild knapp så ringde man så att säga "tyst". För ibland ville man ju inte basunera ut för omgivningen att man var i telefonerar-tagen.

Vårt telefonnummer var "Blomberg 19" och till min på den tiden bäste telefonkompis Jöns Carlsson i Gumsäng, var det "Blomberg 21" Jag vevade "tyst" och så snart jag lyfte luren svarade en vass kvinnlig röst "Blomberg". Det var "Augusta Hallå", som växelstationens telefonist mest brukade kallas. "Två-ett", sa jag. "Påringt", sa Augusta. Och sedan satt Jöns och jag och pratade i timmar om dittan och dattan. Det är först i efterhand jag begripit att våra respektive telefonnummer var upptagna den tid vi förde våra konversationer som snackesaliga 8-åringar, äldre var vi alltså inte.

Blombergs växeltelefon var inrymd i samma byggnad som säteriets mejeri, men vad jag minns fick man aldrig släppas in till det allra heligaste. Trots att Augusta inte var så särskilt buskablyg av sig. Det kan var och en intyga som besökt Järneklevs missionskyrka eller andra frikyrkliga lokaler dit också Augusta kommit för att få del av Guds ord. Hon hade nämligen den helt obeskrivliga lusten att alltid ställa sig upp och "vittna" och det kunde ske precis när som helst under mötena. Så Elis Kumlin, församlingspastorn, fick nog förvarna besökande evangelister om vad som kunde vänta, eftersom Augusta aldrig drog sig för att bryta in med sina vittnesbörd precis när andan föll på.

Se´n, när vi flyttade in till sta´n, fick vi "petmoj", alltså automattelefon med fingerskiva. Och lustigt nog fanns siffrorna "19" med i numret. Och där var Telegrafverkets hus på Järnvägsgatan en flott och modern byggnad där telegrafkommissarie Callmér basade i upphöjd position omgiven av strikt klädda telefonister och telegrafexpeditiörer. Statlig byråkrati i sin prydno. Men några störningar på telenätet, har jag inga minnen av.

Nu är emellertid allt förändrat. Och Tela håller på att lägga ned telefonkioskerna eftersom de knappt utnyttjas längre, annat än av människor som råkat förlora kontakten med sitt mobilnät. En av mina "omöjliga" affärsidéer under åren har annars gällt just telefonkiosker. Fast i hopfällbart format. Som jag skulle kunna hyra ut till mobiltelefonörer, så de skulle kunna stå utomhus oberoende av väderleken och telefonera utan att bli störda av omgivande trafikbrus. Men den idén är kanske lika omöjlig som en annan jag ibland funderat på, nämligen att stå utanför MacDonalds och hyra ut porslinstallrik och bestick till de gäster som inte vill kladda ner sig om händerna.

Allt för att medverka till att utveckla individens valmöjligheter, var min tanke. Fast den gick nog i fel riktning, kanske.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet". Skicka till ramky@telia.com DS.