Lördagen den 23 februari 2013
Uppsala Kammarorkester spelar Mozart i Vara
För ett par år sedan gjorde Uppsala Kammarorkester en uppskattad turné med konsertmästare Nils-Erik Sparf i spetsen, och det handlade om Mozart för hela slanten. Nu är det dags igen -- på torsdag i Vara Konserthus.
Snart väntar åter 100 procent Mozart för Uppsala Kammarorkester i Vara Konserthus. På programmet står kanske Mozarts mest kända verk, Eine kleine Nachtmusik, men också de två sista violinkonserterna och den 29:e symfonin i A- dur. I projektet ingår även skivinspelning av samtliga violinkonserterna, den fjärde och femte nu i vår ch de tre första är planerade till hösten. Solisten och ledaren Nils-Erik Sparf laddar just nu som bäst inför ett par riktigt svettiga Mozart-veckor.
– Min far spelade tidigt Mozarts femte violinkonsert i A-dur för mig som barn, berättar Nils-Erik Sparf. Så Mozart har hängt med sedan dess, som följeslagare och musikaliskt styre. Jag fick också en porslinsbyst av Mozart som gjorde starkt intryck på mig, och den har också hängt med. Idag står den på toa…
– Pappa hade förövrigt en förkärlek till just A-dur, fortsätter Nisse Sparf. Under en vecka räknade han till att han spelade en A-durskala 30 000 gånger, så här finns en tradition att förvalta!
Att spela Mozart är inte lätt, även om det kanske kan låta så. ”Musiken måste flöda som rinnande vatten”, som Nisse säger. Musiken innehåller alla känslolägen, det går inte att fuska och tonen måste vara ren och glasklar.
Vid konserten den 28 februari spelas den fjärde violinkonserten i D-dur och den femte och sista i A-dur, vilken han har spelat flertalet gånger genom åren, bl.a. vid sin diplomkonsert på Musikhögskolan 1971.
– Fyran är ”enklare” och mer rättfram än femman, förklarar Nisse. D-dur-konserten har referenser från en konsert av Boccherini, medan A-dur-konserten är mer utmanande i sin form. Men de båda liknar varandra i det avseendet att de slutar lite ”fade out” – återhållsamma slut, helt enkelt.
I den femte violinkonsertens tredje sats dyker det upp ett avsnitt som liknar en turkisk marsch, något som var exotiskt och populärt på Mozarts tid. Konserten har därför kommit att kallas ”Den turkiska” och är en musikalisk parallell med pianosonaten i A-dur KV 331, med det kända Rondo alla turca.
I marschen "slår" cello och basar strängarna med stråken (coll´ arco al roverscio) och man vill gärna stampa takten.
– Vi får väl se om orkestern stampar i golvet, avslutar Sparf. Det beror på situationen. Och på scengolvet!