Söndagen den 28 oktober 2012

Hur man får människor och bygder att växa

Kulturrådet som bildades 1974 lovade pengar till kulturföreningar som startade kulturella projekt.
I den lilla byn Skagen i Tiveden satte vi ihop en styrelse och kallade oss Skagafolket. Själv arbetade jag under halvannat år som kyrkväktare vid stavkyrkan på orten.

Sommaren 1974 satte vi upp Karin Boyes ofullbordade oratorium De sju dödssynderna, där endast tre av synderna var färdigskrivna vid den tid Boye frivilligt avslutade sitt liv.

Fyra gånger genomförde vi också en 1100-talsgudstjänst, som vid en studiedag med religionslärare i Skaraborgs län framfördes enkom för dem.

Vår ansökan om bidrag till kommande program avslogs. Och det var något som vi minsann inte var ensamma om. Ett av de projekt som inte fick bidrag var spelet om Norbergsstrejken 1891-92.

Ändå kom det att visa sig att detta spel blev banbrytande och att det tände en gnista för amatörteaterföreställningar på många ställen i vårt land. I Huså, Horndal, Sundsvall, Motala och drygt 20-talet andra orter sattes spel upp som aktualiserade arbetarnas historia - och där förstås jämförelsen med den tid skådespelarna levde i fick ett stort genomslag.

Främst hade spelet om Norbergsstrejken inspirerats av amatörteatern i den finländska orten Närpes, där regissören Ralf Långbacka drog igång flera teaterprojekt.

Norbergsspelets regissör Arne Andersson hade gått teaterlinje på en folkhögskola i Östergötland och startat en fri verksamhet, arbetat som skådespelare och regissör och tagit djupa intryck av en polsk teaterman.

Nu engagerades författaren och förre yrkesmilitären Sture Karlsson, mest för sin bok Översten och jag. En bok som gjorde honom "överflödig" inom militärväsendet, då han underkänt sonen till en dåtida hög svensk militär.

Spelet om strejken tog form. Såväl regissör som författare var lyhörda för stämningarna bland ortens befolkning. Det fanns ännu några som då i mitten av 1970-talet som barn mindes strejken 1891-92, då arbetarna i bergslagens gruvor höll stånd mot överheten i sju månader. Arbetarna förlorade. Kanske var det de historiska vingslagen som inspirerade aktörerna i teateruppsättningen, ty alla hade erfarenheter av tungt arbete och några kanske kände att det som hände 80 år tidigare faktiskt också ägde aktualitet i den tid aktörerna levde.

Så sent som dagen innan premiären 1977 ville regissören flytta fram premiären 14 dagar - men det satte amatörskådespelarna stopp för. Satt datum skulle premiären äga rum! Och så blev det.

Pressen och övrig media bidrog till att det strömmade folk till det nedlagda gruvschaktet i Norberg från hela landet. I flera år uppfördes spelet. En av dem som deltog var den blivande författaren och dramatikern Bernt-Olov Andersson, som i många år arbetat som kantslipare i Sandvikens järnverk.

Trots att spelet hade framgång och uppfördes i flera år så gick det med detta spel och många övriga arbetarspel. Det lades i malpåse. I stället har man på flera orter återgått till att framföra redan skrivna teaterstycken.

I Norberg var allting nytt. Spelet föregicks av forskning och rad studiecirklar. Omkring tusen personer skall under de år spelet pågick ha varit engagerade.

Gunnel Testad, musiker och lärare och med detta arbete Fil. dr., har intervjuat och läst en mängd böcker och utredningar och lämnar här en fin bakgrund till spelets historia och genomförande. Hon går in i minsta detalj, ser på hur texterna tillkommit, sångerna, rekvisitan.

Boken skulle med fördel kunna användas som kursbok för teaterföreningar, som vill sätta upp spel som berör en bygds historia. Och för just bygder i kris befolknings- och sysselsättningsmässigt skulle sådana cirklar kunna innebära fina möten och rent av ge upphov till nya teaterstycken eller dialoger. Folkets historia är näppeligen uttömd!

Erik Yvell