Måndag den 2 april 2012
Mot dig själv skall du vara en hård husbonde (Insändare)
Carl-Göran Ekerwald
Det stora självporträttet
om Olav H. Hauge
Carlssons förlag
Olav H. Hauge (1908-1994) var född till poet, säger Carl-Göran Ekerwald i sin bok om den norske författaren. Fast modern genomdrev att han skulle bli trädgårdskonsulent.
Resultatet: han blev galen, påstår Ekerwald. - Inte att undra på när man så förbryter mot kallelsen.
Tidigare har på svenska utgivits Och jag var länge död, skriven av Staffan Söderblom. På norska finns också biografin Mitt liv var draum av Knut Olav Åmås.
Om den säregne Hauge hölls minnesprogram i samband med att han skulle ha fyllt hundra 1908, bl a i Dala-Floda i Dalarna.
Hauge växte upp i ett småbruk i Ulvik i Norge, där närmast större ort var Bergen. Ulvik ligger på ungefär samma breddgrad som Mora.
Han gick i trädgårdslära och praktiserade yrket ända in i sin ålderdom; han framställs både som enstöring och som en samhällstillvänd granskare.
Hauge kom, bortsett från några perioder i sitt liv när han var intagen på mentalsjukhuset Valen, att vara bosatt på samma gårdstun hela sitt liv. Han läste mycket från 16-årsåldern, i synnerhet lyrik, ägnade sig också åt språkstudier och översatte från olika språk; en översättningsvolym av hans hand finns utgiven.
Första resan till mentalsjuk-huset skedde i 25-årsåldern. Intagningen varade då i 3,5 år. Hauge var en stilig karl, 1,83 lång och med en matchvikt på 61 kilo. Han led av tinnitus och problem med magen, upplevde syner och händelser utanför det vanligas gräns. Han slog sönder möbler i hemmet och inredning och drack mjölk ur utställda krukor, som ställts på pallar för att sändas till mejeriet.
I byn var nästan alla släkt, så någon större uppståndelse väckte det inte. En hel dag kunde han stå där på sjukhuset och stirra mot en skreva i en fjällvägg.
Småningom kommer han ut från sjukhuset, han fortsätter att göra annotationer i sina dagböcker. Det höll han på med från 1924 till sin död. Han läser kopiöst och arbetar samtidigt på hemgården. Han håller mellan 200 och 400 fruktträd och levererar tusentals kilo äpplen.
Han lever mycket spartanskt. Är ungkarl till dess han blir 66, då sker en stor förändring i hans liv. Då flyttar en kvinna, 22 år yngre in i hans hem, hon är bildkonstnär.
På 1940-talet debuterar han med en diktsamling som inte väcker någon större uppmärksamhet. Genombrottet dröjer till mitten av 1950-talet, då är den en flock norska poeter som hyllar honom. Han blir något av en ikon för dem. De svenska poeterna Claes Hylinger och Bengt Berg besöker honom. Jan-Erik Volds svenska hustru översätter hans dikter till vårt språk.
Hennes dikturval blir något av en hit också bland svenska lyrik läsare. Hauge upplevs nästan som den svenske trätäljaren från Döderhult, när han påstår att man inte skall använda sandpapper på sina dikter. Det blir knotiga dikter, han sätter vardagens ofta förbisedda attiraljer på pränt: sågbocken och huggkubben kläs med ord. Han gör det triviala synligt.
Akademiker har han svårt för. Han har en stark mindervärdighetskänsla. Han skriver också på nynorsk för att det är böndernas språk. Städernas språk var överhetens: danskarnas, svenskarnas.
Han räknar sig närapå livet ut som en omänniska. Han bär sorgen med sig - ändå är han innerligt tacksam för att han fått möta sina medpatienter på mentalsjukhuset. I livets nedförsluta upplever han något som kan likna glädje, kanske rent av stolthet att han fått tillhöra dårarna. Och att han själv fått vara i det ogripbara tillståndet, att han därigenom nått en dimension utanför det fattbart rätlinjigt jordiska. Han är en trogen bibelläsare också där han tvivlar på innebörden.
Tjurskalligt arbetar han vidare med sina fruktträd, beskär, ympar, levererar trädens frukter. Hans dagböcker från krigsåren finns inte, har aldrig funnits, säger hans hustru Bodil Cappelen, som blir hans hustru. Hon påstår att han arbetade hårt de åren, ändå kan man ana en misstanke i Ekerwalds text, att Hauge ändå varit influerad av det tyska undret. Han slipper dock dela poetkollegan Rolf Jacobsens öde att efter kriget dömas för sina nazisympatier. Hauge ser bort ifrån dem, han ser Jacobsens litterära förtjänster. Författaren skall inte befatta sig med politik, utan stå fri i alla livets skiften.
Här blir Hauge lite motsägelsefull. Men då inga eller få skriftliga bevis finns eller har funnits (?) kan man lämna detta därhän. Hans dagböcker beskriver ofta detaljerat hans dagar, hans läsefrukter, besök, hans ensamhet och tårar. Ekerwald har ett par gånger plöjt igenom de 4000 sidorna som dagboksanteckningarna spänner över. Ekerwald citerar flitigt ur dessa källor och översätter också bärande dikter till vårt språk, väl viss om att nynorskan inte alltid är så lätt att ta till sig.
För den som tidigare inte stiftat bekantskap med Olav H. Hauge, hans värld och diktkonst, så är den här boken en språngbräda in till ett författarskap om en avsides diktare, som aldrig blev någon litterär pösmunk och som flitigt själv refererade till vårt lands egen store diktare, Vilhelm Ekelund; på sätt och vis var de samma andas barn fast Ekelund var skolad. Olav H. Hauge var ju en självlärd diktare som levde på sin äppelodling men ägde en enorm bildningstörst.