SOMMARDÄCK! Sug på ordet och känn efter. Visst får man en speciell känsla i kroppen då det blir tal om sommardäck. Bara ordet gör att man förnimmer en doft av tussilago och blåsippor. Har förresten mina sommardäck inhyrda hos dotter och måg där även den tidigare omtalade husvagnen står och inväntar vårstädningen. Kollade häromdan av en händelse hur sommardäcken hade klarat den långa mörka vintern. Efter den titten är det stört omöjligt att förlika sig med att fortfarande behöva knastra omkring på väl dubbade vintersulor.

Ser förresten att helgvädret inbjuder till att skifta till sommarhjul. Erfarenheten säger att man skall låta bli men som sagt, det är frestande. Får väl trots allt avvakta några veckor, det har ju inte snöat tre gånger på lärkan än vilket enligt bondepraktikan är ett måste. Har i alla fall för mig att det är bondepraktikan som säger så.

Skrotupplag mitt i sta´n

Så här kan det tyvärr se ut mitt i centrala sta´n nuförtiden

Över till något helt annat. Ja, jag håller mig till bilar och husvagnar trots allt. Varenda dag på väg till och från jobbet går jag förbi ett ”skrotupplag” som inte är så där speciellt vackert att skåda. Skrotupplaget var tills för en tid sedan en vanlig uppställningsplats för ett par bilar och en husvagn. Som vanligt är jag böjd att säga, så går det inte att låta nånting stå på samma plats längre än några få dar utan att nån eller några flitiga ”nattarbetare” måste slå pinalerna i spillror.

Problemet är inte bara att de sönderslagna fordonen ser anskrämliga ut där de står. Största bekymret är att ingen vet vem som skall forsla bort skräpet. Fastighetsägaren eller kommunen har naturligtvis inte rätt att bara sanera i skrothögen. I så fall betraktas det som egenmäktigt förfarande, det finns ju troligen en ägare nånstans även om denne inte ger sig till känna. Därför är risken att jag lär få beskåda dessa en gång så fina fordon ytterligare en tid vilket i alla fall påminner om alltings förgänglighet. Även om dessa ägodelar haft en lite onödigt hårdhänt hjälp på vägen mot denna ofrånkomliga förgänglighet.

Det blommande berget

I stunder som denna då pessimismen riktigt anfaller det estetiska och humanistiska sinnet tänker man självklart på hur fruktansvärt onödig denna förstörelse är. Varför, frågar man sig, vad tillfredsställer det för lustar egentligen? Är det nån som blir tillfredsställd i en eller annan form eller vad händer? Många frågor men inte lika enkelt att ge svar.

För att komma ifrån förstörelsens värld passade vi på, hustrun och jag, att göra ett besök i hennes hemtrakter på Kinnekulle. Vad kan vara en bättre avkoppling än en promenad nedanför ”kleven” i denna fantastiska vårtid. Solen skiner, och blåsipporna sticker upp sina knoppar mellan vissnade löv och grenar. Om en vecka eller två med sol och värme så är jag säker på att det lyser blått i södersluttningarna. Då är det vår, om en vecka ställer vi ju om klockan till sommartid så då finns det väl ingen återvändo.

Kinnekulle ja, finns det nåt som är lika fascinerande som en vårdag i april eller maj månad på detta blommande berg? Inte är det många platser i vårt avlånga land som kan konkurrera med denna blomsterprakt. Kommer ihåg min barndoms vårar när vi ungar cyklade upp till Källby ängar med saft och mackor eller bullar i ryggsäcken. Att ställa cyklarna mot stenhaget och därefter promenera till Lasses grotta hörde till det mest spännande vi kunde göra på den tiden. Vi var ju gubevars tvungna att vada över två stora forsande vattendrag som störtade ner från bergskanten. I alla fall var det mäktiga forsar för femtio år sen vad jag kan minnas.

Lasse i berget – skrämmande och fascinerade

Vi hade ju både läst och hört berättas om Lasse i berget. Hur denne jägare och naturmänniska byggde sin bostad i bergskanten och flyttade dit med sin familj. Vi kunde sitta på taket till grottan och fantisera om hur Lasse smög omkring i skogen. Vi var nyfikna men samtidigt skraja, det var väl denna kombination som gjorde att vi gång på gång återvände till grottan. På den tiden var denna nästan dold av buskar och träd. Dessutom var den till stora delar raserad, det enda som visade var den fanns var taket - som var en del av berget - samt vissa delar av ”köket” med eldstaden. Det var alltså långt innan man förstod att denna plats kunde vara intressant för fler än oss ungar och därför började återställa väggar och omgivning i ursprungligt skick. Numera har det ju blivit ett välbesökt turistmål.

Innan vi trampade hemåt igen hade vi självklart stoppat i oss den medhavda matsäcken och också plockat var sin bukett blåsippor. Det hörde bara till, ett glas med blåsippor skulle alltid stå på bordet vid den här tiden på året. Senare under våren blev det vitsippor och gullvivor, kunde till och med hända att vi ungar ställde oss vid vägkanten och sålde våra blom buketter till förbipasserande. Inte var det nån större kommers men det var i alla fall ett tappert försök att få ett tillskott i den normalt magra kassan.

Den som inte tillhör min generation utan är van vid dataspel, häftiga teveserier och annat som idag lockar fram spänningen har nog svårt att föreställa sig spänningsmomentet i vår barnatillvaro. Tillhör du däremot min åldersgrupp tror jag att du känner igen dig, det fordrades inte några större äventyr för att göra livet spännande. Undrar vad som kommer att kittla nervtrådarna om femtio år. Ingen idé att spekulera men på nåt vis känns det lite oroande om man betänker vad som behövs idag för att skrämma. Kanske pendeln svänger tillbaka, kanske det återigen blir nästan outhärdligt spännande att sitta på Lasse i bergets grotta och fantisera om den gamle bösstillverkaren och jägaren från Husaby. Som man brukar säga, den som lever får se.

Ronson
ronny.carlsson2@telia.com