Medelplana
Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet, tornet tillkom på 1300-talet och senare tillkom kor och vapenhus. På 1820-talet gjordes en omgripande om och tillbyggnad. Kyrkan som låg i den vanliga sträckningen öster-väster, kom nu i stället att ligga i norr-söder på grund av att man tog bort de gamla långväggarna och byggde till betydande delar på båda sidor. Tornets avslutning enligt planen blev aldrig färdig och det debatterande i stämmor under årens lopp om detta och pengar avsattes för en tornbyggnad. 1902 var kyrkan åter igen mogen för en restaurering och ombyggnad, sakristian nybyggdes och tornet påbyggdes och försågs med en spira. Inredningen blev helt ny och en värmeanläggning installerades.
Kyrkan var en gång helgad åt Sankta Helena och Sankta Apollonia, deras altare finns fortfarande kvar. Sankta Apollonias står utanför kyrkdörren mot prästgården och Sankta Helenas altare är numer dopaltare. I den medeltida byn finns även Sankta Helenas källa, som på senare tid har utgrävts och restaurerats, och utgör nu en skön rastplats invid Kinnekulleleden. även Sankta Apollonias och Ragnhilds källor finns på platsen.
Innanför södra dörren står två välbevarade liljestenar från 1100-talet. En medeltida stiglucka står vid kyrkans norra sida, på den sitter även en gammal fattigbössa.
År 1611 härjade danskarna i trakten och brände bl.a. Skara. I Medelplana fanns då en kyrkoherde som hette Jonas Andersson Grodt, när han fick höra talas om danskarnas härjningar samlande han sitt silver och även förmodligen kyrksilvret, som enligt en förteckning före försvinnandet skulle ha utgjorts av två stycken silver kalkar och en oblatask i silver, och begav sig öster ut från prästgården i Medelplana, bort till en liten bäck vid prästegårdstorpet Kollängen. Där grävde han ner allt silvret för att på så sätt gömma undan det för danskarna om de skulle komma. Grodt dog strax därefter och hann aldrig avslöja var han gömt silverskatten. Enligt en i trakten allt levande sägen, sägs att skuggan av kyrktornet på en speciell dag och tid på året pekar ut skattgömman. Det talas även om att ett par vallpojkar på 1800-talet skulle ha sett skatten i en klippskreva när de var ute och vallade, men när de sprang hem för att berätta och sedan skulle återvända till platsen så kunde de inte finna den. Många har därefter sökt i omgivningarna men hittills har ingen vetligen funnit den. Det kan även tänkas att den har blivit funnen och kanske nedsmält eller att hela historien bara är påhittad. Den sägenomspunna silverskatten ruvar ännu på sin hemlighet, men vem vet , kanske en gång i framtiden så avslöjas den.
