- Torsdag 17 mars 2011 -

Sverige chanslöst vid en kris liknande den i Japan?

En naturkatastrof med enorma proportioner har drabbat Japan. Tusentals är döda, hundra tusentals hemlösa, omfattande brist på livsmedel och miljoner är utan el. Dessutom hotas befolkningen av omfattande utsläpp av radioaktiv strålning.

En situation många av oss i Sverige inte kan föreställa sig och ingen tror kan drabba oss.

Men kan det?

I Sverige behöver vi varken oroa oss för jordbävningar eller tsunamis men det finns många andra risker som vi ställs inför. Stormar som Gudrun och Per har tidigare lämnat Sverige utsatt med bristande hygieniska förutsättningar och långvarigt bortfall av el. Vi har haft flera allvarligare incidenter i våra egna kärnkraftsverk, händelser i vår skolmiljö som potentiellt kunnat resultera i skolskjutningar liknande det vi sett i Finland och flera mycket allvarliga miljöutsläpp med omfattande skador och sjukdomsspridningar som följd, senast i Östersund. Dessutom blev Stockholm utsatt för vad som bör betecknas som ett mycket allvarligt terroristangrepp i höstas och om Julian Assange blir utlämnad till Sverige finns det risk för omfattande IT-attacker, som potentiellt skulle kunna slå ut hela vårt finansiella system.

Det enda vi kan vara säkra på är att det kommer att hända flera olyckor och flera riktade attacker mot vårt samhälle och en del händelser kommer att vara allvarligare än allt vi hittills varit med om.

Vi kan idag läsa om frustrerade Japaner som tycker att de får otillräcklig information om vad som händer – det är naturligt. Det som däremot är slående är att under filmsekvenserna där vattenmassorna sveper in över land hör man sirener som tjuter i bakgrunden och det har de redan gjort i 20-30 minuter. Vi kan se bilder på tåg som ligger långt från spåren och är helt söndertrasade men där ingen har omkommit, sjukhus på landsbygden där alla patienter blivit flyttade innan vågen kom. Varningssystemen fanns, och de fungerade, i alla fall till viss del. Så vitt vi vet hade kärnkraftsverken blivit avstängda när vågen kom och hundratusentals människor hade blivit varnade och hunnit ta sig till säkerhet.

Kort tid efter katastrofen var ministrar och andra företrädare för den japanska staten ute i tv och radio och berättade om vad som hänt, vad de gör och vad som kan komma att hända. I skrivande stund diskuteras hur korrekt den inledande informationen var. Oavsett den debatten var det mycket positivt att landets företrädare syntes och hördes, att de visste om vad som hänt, tog ansvar och att de börjat agera. Det är oerhört viktigt för människor i en tid av kris, för att skapa trygghet och att undvika panik.

När börsen i Tokyo öppnade på måndagen var den japanska staten redo att skjuta in flera hundra miljarder för att motverka effekterna på det finansiella systemet. Allt för att skydda landet och dess invånare.

Hur står då Sverige rustat inför nästa samhällskris?

Om vi backar tillbaka till den 26 december 2004. Tsunamin i den Indiska Oceanen drabbade många svenskar som befanns sig på semester men vår egen samhällsstruktur var helt intakt. Trots ett fullt fungerande samhälle så dröjde den svenska hanteringen oerhört länge.

Katastrofkommissionen som utredde den svenska hanteringen av händelsen riktade hård kritik mot regeringen. Det mesta i det svenska samhället hade brustit eller borde ha kunnat fungera bättre.

Sedan dess har regeringen skapat en egen enhet för krishantering som ska förhindra att nästa kris hanteras lika kraftlöst. Man har även skapat en myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) genom att slå ihop ett antal gamla myndigheter. MSB är den myndigheten som har till ansvar att samordna alla aktörer, både offentliga och privata, inför och vid kriser i Sverige.

Problemet idag är att det svenska samhället inte längre ser ut som det gjorde 2004. Idag utförs en omfattande del av kärnverksamheten i det svenska samhället av privata utförare, även inom sjukvården. De verksamheter som fortfarande bedrivs i offentlig regi är även de beroende av privata leverantörer, bl.a. för el och mat samt personal genom bemanningsföretag.

Ändå så sker all ”samordning” endast myndigheter emellan. En undersökning gjord i höstas över kommunernas samverkan med det privata näringslivet visar på omfattande brister, sämst är det i storstadsregionerna. Vilka privata vårdbolag, utförare av hemtjänst, äldreboenden, bemanningsföretag eller utförare av vägunderhåll skulle idag få igång ett fungerande samarbete med övriga delar av det svenska samhället i händelse av en kris?

Troligtvis inte många.

Risken finns att om Sverige idag drabbas av en allvarlig kris så står en del sjukhus utan el, utan mat, utan personal och utan leveranser av läkemedel och andra förnödenheter. Utförare av hemtjänst och äldreomsorg klarar inte av att sköta sina uppgifter och det kommer inte kommunen till kännedom, och även om det gör det vet kommunen inte längre om vilka personer det gäller, var de bor eller vart nycklarna dit finns. Skulle de på något sätt lyckas ta reda på detta så har de ändå ingen personal som kan utföra uppdragen. Då riskerar sjuka att bli utan mat och vård, vägarna blir oframkomliga och hela infrastrukturen kollapsar.

Chansen att alla svenskar snabbt skulle få någon information om det inträffade är liten. De företag som idag bedriver tjänster och står för tekniken som krävs för informationsspridning drivs av privata aktörer och ingår inte i det svenska ”samverkandet”.

Många av problemen som lamslog det svenska samhällets förmåga att stötta och informera svenskar efter tsunamin 2004 kvarstår.

  • Skulle någon våga besluta att det är en kris och i så fall vem?
  • Skulle någon i rimlig tid komma ut med information och hur når man ut till alla?
  • Skulle rätt resurser kunna sättas in för att effektivt lösa problemen?
  • Hur skulle samordningen mellan myndigheter, kommuner, landsting, länsstyrelser och framförallt alla oerhört viktiga företag gå till?

Japan investerar omkring 650 miljarder kronor per år1 på förebyggande arbete inför kriser som kan drabba samhället. Sveriges anslag 2:4 Krisberedskap var för 2009 omkring 1,5 miljarder kronor. Japan investerar således drygt 30 gånger mer i krisberedskap per invånare än vad Sverige gör.

Om något lika allvarligt skulle hända i Sverige kan man inte annat än undra hur det skulle gå.

Johan Färm, vd BRM Europe AB


Pressmeddelande från: BRM Europe AB