Så har man gått åstad och blivit pingvin. Inhandlat en frack alltså. Fracken är ju ett klädesplagg som inte brukas så ofta annat än om man råkar vara medlem i diverse ordenssällskap (vilket jag inte är) eller ränner runt på olika spektakulära tillställningar i universitets- och högskolestäder (vilket jag inte gör) eller drar på sig "i glädje och sorg", vilket väl har hänt några gånger.

. En frack är inget jag hittills haft hängande i garderoben, kanske mest beroende på den låga användningsfrekvensen. Går det 15-20 år mellan varje gång man drar på sig en frack så är väl chansen rätt stor att man genomgått kroppsliga förändringar som kräver "utläggning i midjan" eller vad det nu kan heta på skräddarspråk. Och nog har min egen kroppshydda utvecklats från "tämligen smal" till "rundnätt". Så den aspekten har naturligtvis också spelat in när det gällt köp/inte köp av frack. För särskilt billig att införskaffa är den nu inte. Det handlar om tusentals kronor, alltså minst lika mycket man får ge för Armani-kostymer eller vad nu innemärkena allt heter. Och de plaggen är ju oftast yrkesplagg för börsmäklare, närmast ett slags uniform i finanskretsarna. Fracken däremot har man väl annars mest sett på hovmästare på de allra finaste ställena, på cirkusdirektörer och på begravningsentreprenörer.

Varje gång fracken ska på är det en uppsjö saker att tänka på. Det gäller inte minst beträffande skjortknapparna. De måste ha uppfunnits av någon som tror att medelmedborgaren är flink i fingrarna och högt teknisk begåvad. Jag får i varje fall inte ihop knapparna utan hjälp. Fast det var ju ett tag sedan sist så nästa gång fracken ska på går det kanske lättare, om jag nu kommer på knepet igen.

Det har nu gått tio år sedan sist. Den gången handlade det om en begivenhet i Lund, på Kristianstads nations årliga höstbal dit vi blivit inbjudna i rollen av "anhöriga". En tillställning fylld av god mat, massor av studentikosa upptåg, trevliga nya bekantskaper och en väldigt otvungen stämning. Evenemanget är klassat som Sveriges näst största "frackbal" efter Nobelfesten, så nog var det minnesvärt alltid. Och frack, väst, skjorta (med knappar) och kravatt hyrde jag för 700 kronor, vill jag minnas. Numera lär den summan ha gått upp åtskilligt.

Den nu införskaffade fracken gick inte på mer än 250 kronor, nära på ett skampris. Detta tack vare ett par trevliga antikhandlarpojkar från Lidköping som åkt iväg till en antikmässa första helgen i mars och som formligen vräkte ut frackar till det här priset av någon anledning. Minst ytterligare tio frackar såg jag hänga i ena ändan av utställningsmontern. En svart väst hörde till men den ene antikhandlarn slängde generöst med även en vit väst. Så nu har jag valfrihet antingen det gäller bröllop eller begravning där sådant här högtidsplagg krävs - t ex på västkusten där man fortfarande klär upp sig i frack på begravningar. Om nu detta skulle bli aktuellt för min egen del.

Annars hade jag närmast tänkt mig den här fracken för framtida statistroller. Jag har redan gått mist om två sådana möjligheter enbart av den anledningen att jag saknat frack. När nu min sejour i Nya Tider som civilpolis med öronsnäcka tycks vara över får jag se mig om efter nya utmaningar. OP:7 handlar det om just nu. Kanske kan jag komma med på någon uppsluppen läkarbal. I varje fall ska jag förslå det för manusförfattarna. Uppklädda människor i frack och långklänning ser ju alltid festligt ut och såpor kan ju inte ständigt handla om konflikter radade på varandra. Nä, en och annan frackbal behövs nog att muntra upp såpakoncepten med.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.