Magda med sällskap

Magda och Max Pyka, konstnär

Ett femtontal uppskattade sagospel och sagoböcker hann hon med, t ex Trollet som lekte kejsare, där sagan om Jätten på Kinnekulle ingår. När syrsan fick fiol, och Den förtrollade prinsessan är andra böcker som under 40- och 50-talen ofta förekom som julklappsböcker. En intressant sagosamling för storas och små var Det var en gång en konung, från 1926, med berättelser som i vissa stycken tävlar med senare författares fabler om vår historia. Där ingår t ex Ansgarii frestelse, som dels vittnar om författarinnans grundliga forskning i och känsla för historia, dels om hennes tro.

Magda vid Sankta Elins källa med fru Karina Eberstein t.h. och grevinnan Brita Klingspor t.v.

Följaktligen var hon väl skickad att också skriva historiska spel, och åstadkom ett trettiotal i varierande ämnen, alltifrån Husabyspelet om Sigrid Storråda och Olof Skötkonung, via rimkrönikan Spelet om Sankta Helena, som hade premiär i Varnhem 1933, det dramatiska Riddarna på Ymseborg, Läcköspelet om Magnus Gabriel de la Gardie, till Karolinens hemkomst.

Hon skrev krönikespel för de flesta historiska orter i Sverige, Nyköping, Stockholm, för Skansen, för Frostavallen i Skåne m fl.

Barndomsteckning av Magda

Flera av spelen uppförs årligen, eller dammas av och återkommer då och då. Själv satte jag 1969 upp Husabyspelet, som hade haft premiär tio år tidigare på Flyhovs äng vid Husaby.

Flera av Kinnekulles goda skådespelare var med i båda uppsättningarna. Hon engagerade sig starkt i pjäsen, och vi resonerade mycket. För mig blev hon en länk till en helt annan litteratur, till en svunnen epok. Hennes språk i spelen kan ibland kännas ålderdomligt, ibland väl svulstigt, men hennes klassiska språkkänsla kännetecknar allt hon skriver. Sigrid Storrådas mäktiga prolog har jag också haft användning för i andra sammanhang.

Teckning i Nisses tidning 1889

Magda Bergqvist debuterade med en dikt i Skara Tidning redan 1897, och hennes första diktsamling, Sol och Sorg, kom ut på Bonniers 1914. Sedan dess blev det åtskilliga, med namn som Ro och oro (1921), Livet spelar för döden, (1941), Kärleken och döden, (1945) och slutligen den mästerliga, mogna, Bitter brygd från 1961.

Ett österrikiskt förlag har gett ut översättningar av henne, och hon finns även översatt till franska och norska.

Bo Bergman skriver om henne i Dagens Nyheter: "Hennes dikt är en erotisk bikt helt feminint betonad, men aldrig strömmande ut i löst ordsvall, utan förtätad till en epigrammatisk konst, som faller likt tunga essensdroppar doftande, bittra, brännande. En brygd av ömhet och passion, kval och extas. - Dikterna griper genom känslans äkthet"

När jag nu, efter flera års paus återupptar läsningen av hennes dikter, ser jag med nya och mognare ögon ännu klarare att det bland mängden av text, finns verkliga dyrgripar, litteratur i ordets bästa bemärkelse. En känsla för ordet, för rimmen, för rytmen som gör poesin värdefull, lättläst och varierande. I en så stor textmängd finns givetvis en del storvulet, ibland pekoralistiska dikter, ibland, och det gäller alla diktare, slipper rena grötrimmen fram, men det kan man läsa med ett leende. Hennes epigrammatiska texter kunde väl vara skrivna av en sentida Anna Maria Lenngren eller Hedvig Charlotta Nordenflycht.

Handskriven dikt

Ett råd till min son, om jag hade någon

Lär ej så mycket ur en bok,
min son, men väl av andra ting.
En vindflöjel, som svänger kring,
är till exempel mycket klok.

Sök därför alltid likna den,
vänd kappan efter vindens gång!
Då hastar du med stora språng,
mot maktens tinnar, unge vän!

(alt) Besegrad

"En hjälte darrar ej vid vapnens larm,
men kanske vid ett fras av siden.
Och han, som segrande gått fram i tiden,
besegras av en enda mjällvit arm,
som räckes, värnlös, skälvande och varm."

Stundtals vibrerar dikterna av längtan, av smärta, nästan som hos Edith Södergran eller Karin Boye, med ett språk, enkelt som hos Hjalmar Gullberg och målande som hos Bo Bergmans och varför inte, Shakespeare.

Förtrollning

Du har gått, men ännu dröjer
något av ditt väsen kvar:
ljuset från dina ögon,
klangen av de ord du talat
liksom efter solens nedgång
alltjämt purpurmolnen strålar,
och se'n skogens fåglar tystnat
ekot efter deras sånger
än i ljuv förtrollning tonar.

Leif Olson