När Gråkappan sökte nattlogi på Kinnekulle

Karl XI var känd för sin enkla och sparsamma livsföring. Enligt sägnen brukade han klä sig i en enkel grå kappa och rida inkognito genom landet. Syftet med dessa färder sägs ha varit att inspektera riket, granska ämbetsmännens arbete och försäkra sig om att allmogen inte utsattes för orättvisor. Det var också dessa resor som enligt traditionen gav upphov till hans välkända öknamn, "Gråkappan". Här följer en gammal berättelse om när Gråkappan en gång ska ha besökt Kinnekulle. Huruvida det ligger någon sanning bakom berättelsen eller om det bara är en lokal skröna är svårt att avgöra, men sägnen har levt kvar och är värd att återberätta.

En gång hade kung Karl XI lämnat sina hovtjänare kvar vid Höjentorp i Västergötland och själv, klädd i sin grå kappa, ridit iväg mot Läckö. Det började snart bli mörkt och kungen beslöt därför att söka nattlogi i ett ryttartorp vid Kinnekulle.

Ryttaren själv var inte hemma, men hans hustru tog emot den främmande resenären som med möda fick övertala henne att låta honom stanna över natten, då kammaren redan var upptagen av nådig kvartermästaren.

- Gå in till kvartermästaren och fråga om inte en resande kan få ligga bredvid honom medan han vilar några timmar, sade kungen.

- Han sover redan, och jag vågar inte väcka honom. Han är en sådan sträng herre, svarade kvinnan.

Till slut gick hon ändå in och frågade, men fick ett bestämt nej. Den främmande resenären fick därför nöja sig med att ligga på en halmkärve utanför kammardörren, med kappan som kudde och en skinnfäll över sig.

På morgonen skulle kvartermästaren gå ut och se till sin häst. Då sparkade han undan kungens ben, som låg i vägen, och sade:

- Den som ligger under skinnfällen får dra benen åt sig!

Kungen sade ingenting, utan reste sig och tog emot den bit bröd och den skål mjölk som husmodern bjöd honom på. Han tackade för gästfriheten och frågade, innan han red vidare, även efter kvartermästarens namn.

När kungen hade ridit iväg flyttade kvinnan undan mjölkskålen och upptäckte att det låg elva blanka dukater under den.

Kvinnan berättade för kvartermästaren att den främmande resenären hade frågat efter hans namn. Kvartermästaren kastade då en blick efter ryttaren som just hade ridit iväg och förstod då genast vad de elva dukaterna betydde. Plötsligt blev han blek av förskräckelse.

- Gud tröste mig – det var Gråkappan!

Enligt sägnen fick kvartermästaren kort därefter ett slaganfall och dog. På så sätt undgick han den kungliga onåden och det straff som annars troligen väntade honom.