Den mystiska farsoten – när engelska svetten spred skräck i Europa och nådde Sverige

När människor förr i tiden drabbades av stora sjukdomsutbrott eller farsoter stod de ofta mer eller mindre hjälplösa. Man saknade kunskap om vad som orsakade sjukdomarna och hade få möjligheter att behandla dem. Följden blev att epidemier kunde spridas snabbt och skörda enormt många liv.

I dag har den moderna medicinen förändrat situationen radikalt. Vaccinationer, antibiotika, förbättrad hygien och avancerad sjukvård har gjort att många av de sjukdomar som en gång orsakade förödande epidemier kan förebyggas eller behandlas.

Samtidigt finns det fortfarande sjukdomar som påminner om forna tiders farsoter. Ebola är ett aktuellt exempel. I det pågående utbrottet i Demokratiska republiken Kongo är det Bundibugyo-viruset som ligger bakom smittspridningen. För denna variant finns ännu inget godkänt specifikt läkemedel eller vaccin, även om behandlingar prövas. Vården är därför i stor utsträckning beroende av understödjande behandling och åtgärder för att begränsa smittspridningen.

Även covid-19 visade i modern tid hur snabbt en smittsam sjukdom kan spridas och påverka hela samhällen. På kort tid spreds viruset över världen och ledde till sjukdom, dödsfall, hårt belastad sjukvård och omfattande samhällsåtgärder. Pandemin blev därmed en påtaglig påminnelse om den rädsla, osäkerhet och maktlöshet som människor i tidigare generationer måste ha känt inför farsoter som de hade mycket begränsade möjligheter att förstå eller bekämpa.

Både Ebola och covid-19 visar att även det moderna samhället kan ställas inför svåra och snabbt spridande sjukdomsutbrott. Dessa erfarenheter ger oss en tydlig illustration av hur skrämmande och svårhanterliga historiska farsoter måste ha varit, i en tid då smittvägarna var okända och effektiva botemedel saknades.

Engelska svetten

Har du hört talas om den engelska svetten – en mystisk och synnerligen dödlig sjukdom som härjade i bland annat Tudortidens England? Det hade inte jag heller, förrän namnet dök upp i en TV-serie. Vad var det egentligen för sjukdom? Varför var den så fruktad, och varför vet vi så lite om den idag?

För de flesta är historiska farsoter ofta förknippade med digerdöden, smittkoppor och tyfus. Men under slutet av 1400-talet och första hälften av 1500-talet spred sig en annan sjukdom som väckte stor skräck. Den kallades engelska svetten – sudor anglicus – och kunde drabba en till synes frisk människa på morgonen och leda till döden bara några timmar senare.

Sjukdomen uppträdde i England första gången 1485 och återkom i flera stora epidemier. År 1529 spreds den långt ut på den europeiska kontinenten och nådde även Sverige. Sedan kom ett sista större utbrott 1551. Därefter försvann sjukdomen plötsligt och har aldrig återkommit i samma form.

Ett blixtsnabbt sjukdomsförlopp

Det som gjorde engelska svetten så skräckinjagande var framför allt det mycket snabba sjukdomsförloppet. En människa som nyss varit frisk kunde plötsligt insjukna och inom kort bli svårt sjuk.

De samtida beskrivningarna berättar om en plötslig känsla av sjukdom och fruktan, ofta följd av kraftiga frossbrytningar, yrsel, huvudvärk och värk i nacke, axlar och andra delar av kroppen. Därefter kom den karakteristiska svettningen. Patienten kunde få hög feber, snabb puls, stark törst och en intensiv känsla av värme. Svetten beskrevs som mycket ymnig och ibland illaluktande.

I svårare fall tillkom andningsbesvär, medvetslöshet och andra allvarliga symtom. Döden kunde inträffa mycket snabbt, ibland inom bara några timmar efter sjukdomens början.

Dödligheten tycks ha varit hög, men det är svårt att ange en säker siffra. Olika uppskattningar har gjorts för de enskilda epidemierna, och sjukdomens dödlighet verkar dessutom ha varierat mellan olika utbrott.

Till skillnad från böldpesten kännetecknades engelska svetten inte av stora bölder eller andra tydliga yttre förändringar. För omgivningen kunde den därför framstå som särskilt skrämmande: en människa kunde se förhållandevis frisk ut men samtidigt vara på väg att dö.

Från England ut över Europa

Sjukdomen fick sitt namn eftersom de första kända stora epidemierna ägde rum i England. Det första stora utbrottet kom 1485, samma år som Henrik Tudor besegrade Rikard III och blev kung Henrik VII.

Nya epidemier följde 1508, 1517 och 1528. Det var framför allt epidemin 1528–1529 som gjorde engelska svetten till en europeisk farsot. Den spreds från England över Nordsjön och vidare genom delar av kontinenten. Städer i det tyskspråkiga området drabbades och sjukdomen fortsatte norrut.

År 1529 nådde den också Skandinavien och Sverige.

Engelska svetten kom till Sverige

Att sjukdomen nådde Sverige finns belagt i äldre svenska källor. Den svenske historikern Erik Jöransson Tegel beskriver i sin bok Then stormechtighe, höghborne furstes och christelige herres her Gustaffs, fordom Sveriges konungs historia, som i korthet brukar kallas Gustav Vasas historia, hur farsoten drabbade Sverige år 1529. Boken trycktes första gången 1622.

Tegel beskriver sjukdomen som en stor olycka som kunde komma plötsligt över en människa som bara en kort stund tidigare hade varit frisk.

Beskrivningen fångar något av det som gjorde sjukdomen så skrämmande. Den kunde slå till utan tydlig förvarning och utvecklas med en hastighet som måste ha varit svår att förstå för människor som saknade kunskap om virus, bakterier och smittspridning.

I Sverige, liksom på andra håll i Europa, försökte man hantera sjukdomen med tidens läkekonst, olika huskurer och böner. Vad som orsakade farsoten visste man naturligtvis inte. När en människa kunde gå från full hälsa till död på mycket kort tid måste sjukdomen ha uppfattats som något närmast övernaturligt.

Ett medicinskt mysterium

Engelska svetten återkom flera gånger under 1500-talet. Efter epidemin 1528–1529 kom ett sista stort utbrott i England 1551. Därefter upphör de tydliga rapporterna om sjukdomen.

Det är en av de mest märkliga aspekterna av engelska svetten. En sjukdom som under flera årtionden hade orsakat stora epidemier försvann plötsligt och har sedan dess inte visat sig på samma sätt.

Än i dag vet forskarna inte säkert vad engelska svetten egentligen var. Flera teorier har förts fram, bland annat att det kan ha rört sig om någon form av virussjukdom. En uppmärksammad hypotes är att ett hantavirus, som kan spridas av gnagare, kan ha varit orsaken. Men något säkert svar har aldrig kunnat fastställas.

Andra sjukdomar har också föreslagits som möjliga förklaringar, och det går inte att med säkerhet identifiera engelska svetten utifrån de historiska beskrivningarna.

Det är därför engelska svetten fortfarande hör till medicinhistoriens stora mysterier. Den kom plötsligt, spred skräck över stora delar av Europa och försvann sedan lika gåtfullt som den hade kommit.

För de drabbade var det dock ingen abstrakt gåta, utan en skoningslös verklighet. Det var en sjukdom som kunde drabba en frisk människa på morgonen och göra henne dödssjuk innan dagen var över.