SÖNDAG 19 JULI 2026


Kinnekulle-Lidköpings Järnväg, KiLJ Lok 2 "Blomberg" på linjen vid Kinnekleva 1925 - Foto: Okänd - Källa: Järnvägsmuseet/DigitaltMuseum -   Public Domain

Historien om de två järnvägarna vid Kinne-Kleva

Träffade på ett gammalt fotografi från 1925 i DigitaltMuseum som väckte mitt intresse, och som visar ett litet ånglok med två personvagnar och en godsvagn som stånkar sig fram genom landskapet norr om Kinne-Kleva kyrka, som skymtar uppe till höger i bild. På den tiden fanns det ett litet järnvägsnät söder om Kinnekulle, som sträckte sig från Källby ända bort till stationen vid Malma. Vid första anblick kan kartor från 1930-talet ge intrycket av en enda smalspårig järnväg hela sträckan, men i verkligheten rörde det sig om två helt olika banor: Södra Kinnekulle Järnväg och Malma–Haggårdens Järnväg. Spåren möttes visserligen i Kinne-Kleva, men de var inte sammanlänkade eftersom de hade olika spårvidd och tillhörde skilda system.

Södra Kinnekulle Järnväg – kalkens väg ner mot Källby

Södra Kinnekulle Järnväg, ofta kallad SKJ, var den mer formella och reguljära av de två banorna. Den byggdes för att ge kalkindustrin en effektiv utfartsled från Kinnekulles sydsluttning ner till Källby. Koncessionen beviljades redan 1918, men det dröjde till januari 1924 innan banan stod klar.

Ca 500 meter norr om Källby, på Kinnekulle–Lidköpings järnväg (KiLJ), anslöt SKJ i östlig riktning. Den nio kilometer långa linjen fortsatte sedan mot Husaby, där den passerade strax söder om kyrkan. Därefter vek banan av norrut, precis väster om Flyhovs herrgård, för att slutligen nå kalkbrotten vid Kinnekulleverken och sin ändstation i Kinne-Kleva.

SKJ var byggd med 891 millimeters spårvidd, samma mått som de flesta smalspåriga banor i Västergötland. Trots att den var ett eget bolag ägde SKJ inga egna lok, utan trafiken sköttes av Lidköpings Järnvägar. Efter ett kort ägande av staten köpte Lidköpings stad bolaget 1928. Svenska staten köpte åter bolaget 1948 tillsammans med andra smalspåriga banor i Skaraborgs län, varpå det uppgick i Statens Järnvägars (SJ) organisation. Persontrafiken blev aldrig omfattande och upphörde redan 1937, medan godstrafiken – framför allt kalk – fortsatte fram till 1953. Två år senare lades banan ned, men på den Ekonomiska kartan från 1962 finns fortfarande järnvägen markerad i området kring Husaby.

Ekonomiska kartan från 1962 - Karta från Lantmäteriet

Idag är nästan hela banvallen borta, uppodlad eller övervuxen. Endast en kort sträcka söder om Kinnekulle Ring finns kvar som väg, och kanske vägen till Lasse i beget, ett sista synligt minne av en järnväg som en gång bar stora delar av bergsindustrins transporter.

Södra Kinnekulle Järnväg (SKJ) - Kan den raka vägen som går till Lasses grotta vara den gamla banvallen? - Generalstabskarta från 1936 - Public Domain

Malma–Haggårdens Järnväg – industribanans dolda nätverk

Om SKJ var den officiella järnvägen var Malma–Haggårdens Järnväg, MHJ, dess motsats. Den var en ren industribana, byggd av kalkbruken själva redan 1908–1909. Den hade en spårvidd på endast 600 millimeter, ett så kallat decauvillespår, vilket gjorde den extremt smal och lätt att flytta. MHJ gick från kalkbrottet vid Haggården ner till Kinne-Malma station vid Skara–Kinnekulle–Vänerns Järnväg (SKWJ). Där tippades kalken från små industrivagnar ner i de större godsvagnarna på den ordinarie järnvägen.

MHJ var inte bara en enkel linje utan ett helt nät av stickspår som förband flera kalkbrott: Haggården, Ödbogården och Brattefors, där Kinnekulle Ring ligger idag. Under sin mest aktiva tid hade banan enligt uppgift fyra lok – två ånglok, ett ackumulatorlok och ett diesellok. Trots planer på att bygga om banan till samma spårvidd som SKJ blev detta aldrig verklighet. Trafiken minskade kraftigt efter 1950 och banan lades slutligen ned 1956.

Till skillnad från SKJ finns det fortfarande gott om spår av MHJ i terrängen eftersom området inte odlats upp. Gamla banvallar, brofundament och terrasserade kalkbrott vittnar om den intensiva verksamhet som en gång präglade området.

Varför såg banorna ut att hänga ihop?

På äldre kartor ligger SKJ:s slutpunkt vid Kinne-Kleva station dit även spåret från Malma–Haggårdens Järnväg kommer. Det är lätt att tro att de två banorna var delar av samma system. Men skillnaden i spårvidd gjorde det omöjligt att köra vagnar mellan dem. Det är ett tydligt exempel på hur kalkindustrins behov skapade ett lapptäcke av järnvägar, där varje bana löste sin del av transportkedjan utan att vara direkt kompatibel med den andra. Tillsammans formade de kalkindustrins guldålder på Kinnekulle, även om de aldrig delade en enda meter räls.

Malma–Haggårdens Järnväg (MHJ) - Om man tittar vid Kinne-Kleva station så kan man se att banorna är markerade med olika storlek - Generalstabskarta från 1936 - Public Domain

Detta är de uppgifter jag har kunnat sammanställa utifrån tillgängliga källor. Om någon detalj skulle visa sig vara felaktig beror det på att de uppgifter jag haft att tillgå inte varit fullständiga eller helt korrekta.