När Forshem var järnvägens nav

Det är svårt att föreställa sig idag när man står vid den lugna hållplatsen i Forshem, men under 1930-talet var detta en av den västgötska landsbygdens mest levande centralpunkter. Den som betraktar ett fotografi från 1935 möts av en imponerande syn där inte mindre än sju olika spår breder ut sig över stationsområdet.

Att en liten ort krävde en sådan infrastruktur berodde på och vittnar om att Forshem fungerade som en strategisk knutpunkt vars rötter sträckte sig tillbaka till den nittonde december 1889. Det var då stationen först invigdes, ursprungligen byggd för Mariestad–Kinnekulle Järnväg (MKJ).

Det övergripande syftet med denna bana var att förbinda Mariestad med Skara–Kinnekulle–Vänerns Järnvägs (SKWJ) station i Gössäter med en smalspårig bana med spårvidden åttahundranittioett millimeter.

Det verkliga lyftet för stationsområdet kom år 1898 då Kinnekulle–Lidköpings Järnväg (KiLJ) öppnade sin linje mellan Lidköping och Forshem. I samband med att den nya KiLJ-linjen anslöt till stationen byggdes också ett helt nytt och modernare stationshus för att möta den ökande trafiken. Järnvägslandskapet förändrades sedan snabbt under de kommande decennierna genom uppköp och sammanslagningar.

År 1904 köpte Västergötland–Göteborgs Järnvägar (VGJ) upp det gamla SKWJ och fyra år senare, år 1908, förvärvade de även MKJ-linjen mot Mariestad. Båda dessa bolags linjer inlemmades därefter i VGJ:s stora huvudlinje, vilken år 1910 förlängdes hela vägen till Gårdsjö station på Västra stambanan för att koppla samman det västgötska smalspårsnätet med Statens Järnvägars normalspår.

Logistiken bakom de sju spåren

Den omfattande bangården med sina sju parallella spår var en förutsättning för att klara av den intensiva samordningen mellan olika bolag och rullande materiel. Från och med år 1912 upphörde KiLJ med sin egen trafik på sträckan mot Lidköping, och istället inleddes en omfattande samtrafik tillsammans med Lidköping–Håkantorps Järnväg (LHJ) under det gemensamma konsortiet Lidköpings Järnvägar.

Forshem var därmed en plats där stora trafiksystem möttes, vilket krävde noggrann synkronisering. Spåren närmast det ståtliga stationshuset var med stor sannolikhet i huvudsak till för persontrafiken så att passagerare smidigt och säkert kunde byta mellan de olika linjernas tåg, vilka ofta anlände nästan samtidigt från Mariestad på VGJ-linjen och Lidköping via det gemensamma konsortiet.

Längre ut från stationsbyggnaden tog den tunga godshanteringen vid, och det är troligtvis här som de yttre spåren fyllde sin absolut viktigaste funktion. En enorm drivkraft i regionens ekonomi var Skånska Cements stora fabrik i grannorten Hällekis. Det rullade sannolikt en strid ström av tunga cementvagnar och kalktransporter genom just Forshem, där vagnar behövde rangeras, sorteras och kopplas om på bangården beroende på om de skulle vidare norrut mot stambanan i Gårdsjö eller söderut mot Västergötlands inre delar på VGJ-nätet.

Under höstmånaderna delade dessa cementtransporter utrymmet med den intensiva betkampanjen, då öppna godsvagnar lastade med sockerbetor från de omgivande slätterna samlades upp på lediga spår i väntan på att transporteras till sockerbruket i Lidköping, samtidigt som det lokala godsmagasinet tog emot styckegods.

En levande organism av ånga och stål

För att hålla igång denna järnvägsknut krävdes också flexibla driftsspår för den dagliga logistiken. Eftersom Forshem fungerade som ändstation för flera av turerna i Lidköpings Järnvärgars regi innebar det att loken ständigt behövde vändas och rangeras om på bangården. Det krävdes utrymme för så kallad rundgång, där loket kopplades loss från tågsättet, backade runt på något av de lediga parallellspåren och anslöt i andra änden för att kunna dra vagnarna tillbaka i motsatt riktning. De yttersta spåren fungerade troligtvis som välbehövliga uppställningsspår för tomma vagnar och tyngre godståg som fick stå åt sidan när de snabbare och mer tidspassade persontågen skulle passera.

Idag har den sjudande järnvägsknuten tystnat och spåren har reducerats till ett minimum efter att linjerna ändrades, linjen söderut mot Götene lades ner och banan slutligen byggdes om till normalspår. Men det gamla fotografiet från 1935 står kvar som ett monument över en tid då Forshem var en pulserande logistisk knutpunkt, där doften av stenkolsrök låg tät över bygden och de sju spåren utgjorde själva livsnerven för både människor, jordbruk och den tunga industrin från Hällekis.

OBS!
Detta är de uppgifter jag har kunnat sammanställa utifrån tillgängliga källor. Om någon detalj skulle visa sig vara felaktig beror det på att de uppgifter jag haft att tillgå inte varit fullständiga eller helt korrekta.