SÖNDAG 14 JUNI 2026


AI-genererad bild (Google Gemini) efter en av de tavlor som finns på Hönsäters Alunbruk

Varifrån kommer de stora rödfyrshögarna i Hällekis?

Rödfyrshögarna – lokalt kallade Röfurstippen, Röfur’n eller bara tippen – betraktas av många som direkta avfallsrester från Hönsäters alunbruk. Men äldre avbildningar väcker tvivel. Målningar och ett fotografi från 1875, taget två år efter att många av alunbrukets byggnader redan hade rivits, visar nämligen inga stora högar alls där de borde ha funnits. Det aktuella fotografiet är dessutom troligen ett av de ytterst få som finns kvar av alunbruket – kanske till och med det enda som någonsin tagits.

Det var just här som min egen nyfikenhet tog över, och jag började på allvar försöka få klarhet i hur det egentligen låg till – något som visade sig vara långt ifrån enkelt. För hur kan det komma sig att rödfyrshögarna saknas på bilder från en tid då de borde ha varit fullt synliga?

När bilderna inte stämmer med berättelsen

Det finns även två äldre målningar av alunbruket där man kan ana några mindre högar bakom byggnaderna – men långt ifrån de massiva formationer som finns i dag. Under alunbrukets tid (1767–1856, sista året det var i drift) var produktionen hantverksmässig och småskalig, vilket förklarar varför restprodukterna då inte efterlämnade några jättelika spår.

Tyvärr har det inte gått att hitta några ritningar över Hönsäters alunbruk, vilket annars hade varit till stor hjälp för att förstå anläggningens utformning. Alunbruket bestod av en mängd olika byggnader som måste ha täckt ett relativt stort område. Det nuvarande avståndet mellan vägen vid dammen och rödfyrshögens början är långt ifrån tillräckligt för att alla dessa byggnader ska ha fått plats. Det är därför troligt att en del av det ursprungliga bruksområdet idag är övertäckt av rödfyr som har körts dit efter att alunbruket lades ned.

På det enda kända fotografiet från 1875 syns inte heller några större högar. Tvärtom framträder öppen mark bakom byggnaderna, trots att dagens högar är så stora att de skulle ha varit omöjliga att missa om de funnits där redan då. Detta tyder på att rödfyr i de här enorma mängderna måste ha tillkommit senare.

Nedan följer mina egna spekulationer och teorier kring rödfyrshögarnas ursprung i Hällekis.

Kalkugnarna i Bredängen

Under alunbrukets tid fanns en liten järnväg som gick från Bredängen ner till bruksområdet. Den användes för att frakta alunskiffer till ugnarna, och när verksamheten lades ned 1856 stod spåret kvar som ett utmärkt transportstråk. I Bredängen fortsatte kalkbränningen långt senare, från slutet av 1800-talet och fram till början av 1930-talet. År 1896 uppges hela 23 ugnar ha varit tända. Under alla dessa decennier producerade kalkbränningen enorma mängder rödfyr – den skifferaska som blev kvar när alunskiffern användes som bränsle för att bränna kalken. Mängderna var så stora att det rimligen uppstod akuta problem med var allt material skulle tippas.

Förr gick en liten järnväg från kalkugnarna i Bredängen ner till Alunbruket. Idag är rälsen borta, men järnvägsbanken syns fortfarande tydligt via terrängskuggning på kartor. Under min barndom fungerade den gamla banvallen som en naturlig gångstig när man skulle ta sig från Bygget till skolan – om den stigen finns kvar och går att gå på idag vet jag dock inte - Häradskarta från 1882 från Lantmäteriet

I Bredängen och vid skolan finns fortfarande stora rödfyrshögar. Mycket talar för att när området däruppe började bli fullt, tog man den gamla järnvägen i bruk igen för att köra ner rödfyren till området bakom det nedlagda alunbruket. Där fanns redan mindre mängder rödfyr sedan bruksepoken, och platsen låg avskilt och lämpade sig väl för fortsatt tippning. Med tiden växte högarna och formade det stora rödfyrområde vi ser i dag.

Cementfabrikens roll

En annan viktig nyckel till de enorma volymerna hittar vi i cementfabrikens barndom. När fabriken startade 1892 eldade man nämligen med lokal alunskiffer under åren 1892–1898, innan man gick över till stenkol. Den industriella skalan på cementtillverkningen krävde enorma mängder bränsle. Eftersom en mycket stor del av skifferns vikt blir kvar som fast restprodukt vid förbränning, skapades det under dessa intensiva år på 1890-talet troligen långt mer rödfyr än under hela alunbrukets hundraåriga historia.

Det är därför logistiken bakom högarna troligen ser ut som den gör:

Hamnen: Rödfyrshögen vid hamnen började växa först under cementfabrikens tid. Eftersom fabriken byggdes vid Vänerns strand för att skeppa ut cement, tippades de första massiva mängderna precis utanför knuten för att minimera transportsträckorna.

Samhället: När utrymmet vid hamnen inte längre räckte till, kan man ha valt att fortsätta tippningen inne i Hällekis. Det var i så fall naturligt att dumpa materialet där det redan fanns äldre massor från alunbrukets epok och den pågående kalkbränningen i Bredängen. En annan möjlighet är att högen vid hamnen faktiskt rymde all den rödfyr som cementindustrin genererade, och att högen inne i samhället helt och hållet ska tillskrivas kalkugnarna och till viss del även alunbruket.

Den mest logiska slutsatsen är att högarna saknas på 1870-talets avbildningar av den enkla anledningen att de ännu inte existerade.

Slutsats och efterforskning

Myten säger att rödfyrshögarna i Hällekis är ett arv från det gamla alunbrukets dagar. Men när man granskar historiska bilder och fördjupar sig i den lokala industrihistorien framträder en annan, betydligt mer sannolik förklaring: de väldiga högarna formades i stället av den storskaliga cementtillverkningen under slutet av 1800-talet, kombinerat med decennier av intensiv kalkbränning i Bredängen.

Detta är fortfarande min egen arbetshypotes, eftersom jag ännu inte har funnit någon dokumentation som entydigt bekräftar eller motsäger den. Men ju mer jag studerar fotografierna och målningarna, och ju mer jag läser det källmaterial som faktiskt finns bevarat, desto mer tveksam blir jag till den traditionella förklaringen.

Kanske finns det någon som sitter på mer specifik kunskap, äldre kartor, muntliga berättelser eller dokument som kan kasta nytt ljus över frågan? Det vore mycket intressant att få veta hur det faktiskt ligger till.

Från potatisland till potentiell gruvdrift

I Hällekis var det förr i tiden mycket vanligt att använda rödfyr som fyllnadsmaterial i både vägar och husgrunder. Många av dagens hus i samhället står sannolikt på gamla rödfyrsbäddar. På den tiden var riskerna helt okända – till exempel odlade min farfar Gustav och andra potatis direkt på rödfyrstippen vid småbåtshamnen, och uppe vid rödfyrshögen inne i samhället fanns det många som hade odlingslotter.

På senare år har de stora högarna hamnat i ett helt annat ljus. Idag har rödfyren väckt intresse från gruv- och återvinningsindustrin. Det har nämligen visat sig att materialet innehåller höga och anrikade halter av flera metaller och spårämnen – halter som till och med är högre än i den ursprungliga alunskiffern. Framför allt handlar det om fyndigheter av koppar, zink, nickel, vanadin, uran och sällsynta jordartsmetaller som nu kan bli värdefulla att återvinna. Att röra i de gamla högarna är dock inte riskfritt; en utvinning innebär stora utmaningar eftersom grävandet kan få farliga tungmetaller, arsenik och uran att börja läcka ut i grundvattnet.

Målning av smedjan utan högar bakom