När påsken fortfarande luktade krut

Det finns en särskild doft som vi som växte upp på 1960-talet aldrig glömmer. Och nej, det är inte doften av ägghalvor, sill eller mammas Jansson. Det är den fräna, obevekliga aromen av bränt krut och fuktigt gråpapper – påskens egentliga signaturdoft, åtminstone för oss barn på den tiden.

Påsken var nämligen inte en högtid. Den var en militärövning i miniatyr. Veckorna innan påskafton ägnades åt minutiös planering där veckopengen fördelades som om vi vore små generaler: smatterband, häxpipor, tigerskott, ettöres och – kronjuvelen i arsenalen – kinapuffarna.

Kommer du ihåg de där "solarna" som alltid låg i botten av påskpaketen? Små, anspråkslösa puckar som plötsligt fick spel när man tände på. De fräste som en arg katt, snurrade och spottade gnistor åt alla håll, helt utan kontroll. De var ärligt talat ganska värdelösa eftersom de aldrig small, men de skulle ju förbrukas. Det ingick i ritualen.

Raketer fick vi däremot inte leka med hur som helst. De var vuxenmaterial. På kvällen skulle de stå prydligt i en tom flaska, riktas mot skyn och avfyras under högtidligt vuxenöverinseende. ”Raketer skjuts när det är mörkt, annars ser man ju inget”, fick man höra, som om det var en naturlag.

Möjligen hade vi några små dagsraketer – sådana där som inte gjorde mycket mer än att tjuta som en häxpipa och sticka iväg mot skyn som en stressad humla. Men de riktiga raketerna, de var heliga. Solar däremot… ja, de fick snurra bäst de ville.

Att gå genom samhället under påskhelgen var som att vandra genom en lågintensiv frontlinje. Det smattrade bakom buskar, small vid garagen och rökpuffar steg från diken där små gäng av ungar stod och såg oskyldiga ut.

Kreativ förstörelselust och tveksamma tester av mod

Det viktigaste av allt var ljudet. Det skulle smälla. Högt. Ofta. Och gärna så att någon vuxen skrek ”NU FÅR DET VARA NOG!” genom ett fönster.

Det frodades en sorts kreativ förstörelselust som idag troligen hade krävt både hjälm, skyddsglasögon och en ansvarsförsäkring. Gamla modellplan som redan sett sina bästa dagar och krigsfartyg som knappt höll ihop av limmet fick möta sitt storslagna öde. Vi sprängde dem i bitar och betraktade resultatet som om vi själva regisserat en Hollywoodfilm.

Att knyta fast en kinapuff på en pil, tända stubinen och sedan skicka iväg hela härligheten med pilbågen var ju som påskens egen raketforskning — fast utförd av barn med mer fantasi än omdöme. Det sprakade, pep och rök så där härligt farligt som bara barndomens hemmabyggen kunde göra.

Och mitt i allt detta fanns den där pirriga, barnsliga förhoppningen om att vi – med lite tur, god sikt och en rejäl portion inbillning – kanske skulle lyckas skrämma någon av de där påskkärringarna som enligt di gamle obönhörligt var på väg mot Blåkulla just den helgen. Utrustade med kvast, katt och kaffepanna for de ju över taken, sa man, och vi stod där på marken och spanade upp mot himlen som små amatörjägare i ett sagolandskap.

Och när någon lyckades lägga vantarna på lite kraftigare smällare… ja, då kunde även en postlåda eller två få en ofrivillig resa till de sälla jaktmarkerna. Grannens tålamod följde ofta med i samma explosion.

Föräldrarnas råd var korta och kärnfulla:
”Var försiktig.”
”Håll aldrig kvar en tänd smällare i handen.”

Det var en annan tid. En tid då man litade på barns omdöme, trots att vårt omdöme ofta var lika stabilt som en trehjuling i nedförsbacke. Men vi överlevde – och lärde oss något på vägen, tror jag.

Det fanns alltid någon som skulle visa sig på styva linan och bevisa sitt mod. Den mest klassiska varianten var förstås att hålla kvar en liten smällare i handen tills den brann av. Den som stod pall belönades med fingrar som värkte i dagar och en handflata som såg ut att ha fått en lättare grillning. Men trots allt detta minns jag inte att någon kom till allvarlig skada - små blessyrer, absolut. Tur? Ja. Förstånd? Nja, det kan väl diskuteras.

När smällarna tystnade

Idag är allt detta nästan helt borta. Den som lyssnar efter påsksmällare i ett svenskt villaområde möts mest av… tystnad.

Under 1990-talet och början av 2000-talet ströps tillgången på de klassiska smällarna. Skadestatistiken blev för hög, lagarna stramades åt och plötsligt var det slut på kinapuffarnas glansdagar. Samtidigt växte medvetenheten om hur illa djur far av plötsliga knallar. Det som förr var ”oskyldigt pojkbus” betraktas idag som ren hänsynslöshet.

Påsken har därmed gått från att vara en krutdoftande högtid för kvarterets unga amatörsprängare till en stillsam helg där fokus istället kanske ligger på mat, godis och att kämpa mot matkoman efter påsklunchen – medan påskharen tackar sin lyckliga stjärna för att ungarna inte längre springer runt och testar sprängkraften på allt som rör sig, så att han kan gömma sina ägg i fred utan risk att de blir söndersprängda innan någon hittar dem.

Minnet som lever kvar

För den som var med på 60-talet lever minnet kvar – känslan av att gå omkring med fickorna fulla av smällare och ett helt påsklov som låg framför en som ett oöppnat äventyr. En tid då våren inte bara syntes och kändes, utan den skulle skjutas in och höras.

Utan att vi hade en aning höll vi en uråldrig tradition vid liv. Förr i tiden sköt man i luften för att skrämma bort både onda andar och påskkärringar; vi råkade alltså bli kulturarvets mest högljudda ambassadörer, helt utan att veta om det. Regelboken? Tja, den låg nog kvar i någon låda, men folktron hade i alla fall gett oss grönt ljus. Och visst small det — så pass att både häxor och grannar höll sig på tryggt avstånd.