SÖNDAG 29 MARS 2026


Lindholmens slott enligt Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna - Källa: Kungliga biblioteket -   Public Domain

Linné på Lindholmen – mötet med ett slott som snart skulle försvinna

Av Lindholmens slott, som idag ligger på en udde i sundet mellan fastlandet och Kållandsö, återstår idag endast grundmurar och terrasseringar. Hur anläggningen egentligen såg ut i sin helhet är svårt att veta. Den mest spridda bilden kommer från Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna, där slottet avbildas som ett storslaget barockpalats med torn, flyglar och vidsträckta parker.

Men Dahlbergs kopparstick är kända för att idealisera, och verkligheten var betydligt mer anspråkslös.

Ett av de få vittnesmålen från tiden innan slottet försvann helt kommer från Carl von Linné, som besökte Lindholmen under sin Wästgötaresa år 1746. Trots att anläggningen då redan var övergiven stod stora delar av byggnaderna kvar. Linné beskriver ruinen i sina resenoteringar och imponerades särskilt av det välbyggda badhuset — ett ovanligt inslag som antyder att Lindholmen en gång var en påkostad och omsorgsfullt utformad sätesgård.

En borg på en liten ö – inte ett barockslott

Lindholmens slott låg ursprungligen på en liten ö i Ullersund, mitt i det smala sundet mellan Kålland och Kållandsö. Under 1500–1600-talet var platsen helt omgiven av vatten, vilket gav naturligt skydd och strategisk kontroll över farleden.

Lindholmen på en karta från 1728

Ön var mycket liten, troligen i storleksordningen 100–150 meter i diameter — vilket gör det tydligt att Dahlbergs storslagna barockvision aldrig kan ha motsvarat verkligheten.

De faktiska måtten på borgen var betydligt mer blygsamma:
  • Huvudbyggnadens ruin: ca 33 × 30 meter
  • Invändigt mått på den äldre befästa byggnaden: ca 16 × 16 meter
  • Murarnas höjd: ca 5 meter
  • Murarnas tjocklek: omkring 1 meter
  • Runda hörntorn: i nordost och nordväst
  • Förbindelse: en spång ledde till Smedjeön, där rester av en badstuga fanns
Det rörde sig alltså om en mindre borg eller sätesgård — inte ett palats med flyglar och parker.

Byggnadens tidiga historia

Lindholmen uppfördes troligen under 1200–1300-talet som en befäst sätesgård. Under medeltiden tillhörde den flera framstående frälseätter och fungerade både som bostad och som militär knutpunkt.

Ritning på hur Lindholmen såg ut

Under 1500-talet omnämns Lindholmen som en kunglig befästning, och det är sannolikt från denna period som den felaktiga sägnen om Gustav Vasas födelse har sitt ursprung. Visserligen föddes Gustav Vasa på en plats med namnet Lindholmen – men allt tyder på att det rörde sig om Lindholmens gård i Vallentuna i Uppland, inte slottet på Kålland vid Vänern.

Magnus Gabriel De la Gardie och glansperioden

Den mest praktfulla perioden för Lindholmen inleddes under 1600-talets mitt när rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie tog över egendomen. Han påbörjade moderniseringen av den gamla borgen, men det var genom ett jordbyte med hans svåger, riksrådet och diplomaten Bengt Oxenstierna, som slottet fick sin verkliga kontinentala elegans.

Fiktiv AI-genererad bild (Google Gemini) på hur Lidholmen en gång kunde ha sett ut

Oxenstierna, som varit ambassadör i Tyskland och rest i stora delar av Europa, förvandlade Lindholmen till en högmodern barockanläggning. Det var han som lät inreda slottet med de praktfulla stuckaturer och romerska kejsarbyster som Linné senare beskrev. Mest spektakulärt av allt var det avancerade badhuset, eller "grotthuset". Inspirerad av de italienska och tyska grottorna skapade Oxenstierna ett badhus smyckat med snäckor, kristaller och mineraler – en lyx som på den tiden var nästintill unik i Sverige.

Reduktionen och det långsamma slutet

Trots att Magnus Gabriel De la Gardie drabbades hårt av Karl XI:s reduktion 1680, då kronan tog tillbaka de flesta av hans egendomar, räddades Lindholmen genom att det redan bytts bort till Bengt Oxenstierna. Som en av kungens mest betrodda män kunde Oxenstierna behålla och fortsätta vårda slottet under sin livstid.

Det var först efter Oxenstiernas död 1702, och i spåren av de svåra åren under stora nordiska kriget, som glansperioden definitivt var över. Utan en stark ägare på plats saknade den kostsamma anläggningen underhåll. När arvtagarna inte längre ville eller kunde bo kvar på den lilla ön i Ullersund, lämnades det en gång så praktfulla slottet åt sitt öde och förvandlades gradvis till den ruin som Linné mötte 44 år senare.

Den långsamma rivningen – hur slottet försvann

Lindholmens slott revs aldrig vid ett enskilt tillfälle. I stället försvann det gradvis under flera decennier:

1746
Linné beskriver slottet som övergivet men fortfarande stående med murar i full höjd och rester av tak.

Sent 1700-tal
Ruinen började användas som stenbrott. Välhuggen sten och tegel återanvändes i gårdar och ekonomibyggnader i trakten.

1790-talet
Stora delar av byggnaden revs systematiskt.

Tidigt 1800-tal
De sista resterna ovan mark försvann. Endast grundmurar och terrasseringar blev kvar.

Varför revs slottet?

Efter reduktionen saknade Lindholmen både funktion och ägare med resurser att underhålla det. En gammal borg var dyr att reparera, och ingen adelsfamilj ville längre bo där.

Det blev mer praktiskt att återanvända byggnadsmaterialet än att låta ruinen stå och förfalla.

Lindholmen idag

Idag återstår endast grundmurarna, vackert belägna vid Vänerns strand. Trots sin blygsamma storlek berättar ruinen om en lång historia av makt, försvar, adelsprestige och stormaktstidens idealiseringar.

En av de två flyglarna som är de enda byggnaderna som finns kvar sen slottets tid, allt annat är runiner

Lindholmens slott är kanske inte det barockpalats som Erik Dahlberg ritade — men just därför är det en fascinerande påminnelse om hur historia både kan förstoras och förminskas genom tidens gång.

Linné besöker Lindholmen – och skildrar ett romerskt badhus utan motstycke

När Carl von Linné reste genom Västergötland år 1746 gjorde han ett besök vid Lindholmens slott. Trots att anläggningen då redan var övergiven stod stora delar fortfarande kvar, och hans skildring är idag en av de mest värdefulla ögonvittnesskildringarna av hur slottet såg ut innan det försvann. Linné beskriver Lindholmen som en ståtlig och omsluten sätesgård vid en vik av Vänern, en plats som en gång varit både praktfull och omsorgsfullt utformad.


Karta från 1780

Han nämner hur huvudbyggnaden, som han ansåg vara uppförd av greve Bengt Oxenstierna, hade stått som ett påkostat palats med vackra stuckaturer, romerska kejsarbyster i förstugan och välskötta trädgårdar. När han kom dit var allt detta tyst och övergivet, något han upplevde som sorgligt med tanke på den stora omsorg och kostnad som en gång lagts ned.

Badhuset som överträffade allt Linné tidigare sett

Det som gjorde starkast intryck på Linné var badhuset i trädgården. Han beskriver det som ett mästerverk, det mest praktfulla han sett i hela Västergötland och kanske i hela Sverige. Badhuset var byggt som en efterlikning av antika romerska bad och uppdelat i tre rum: ett kallt, ett varmt och ett ljummet.

Frigidariet – det ljusa och kalla rummet

Det första rummet, frigidariet, var en ljus sal med stora fönster och pelare längs väggarna. Väggar och pelare var dekorerade med grus och glimrande stenar i olika färger som bildade motiv av palats och landskap. Taket var valvformat och dekorerat i samma stil, och golvet var lagt i svart och vit marmor. Detta rum fungerade som entré till badet och var det kallaste av de tre.

Caldariet – ett åttkantigt rum av värme, kristaller och sten

Längre in låg caldariet, det varmaste rummet och det mest imponerande av de tre. Det var en hög, åttkantig kammare där varje väggsida var utformad som en garderob med sittplatser i två nivåer. Små luckor kunde öppnas för att släppa in värme. Varannan vägg var klädd med glänsande stenar, kvarts, musslor och snäckor som gav ett grottliknande intryck, och här stod kopparkärl med varmt och kallt vatten.

Taket var täckt av kristaller och genomskinliga stenar som hängde ner som istappar eller stalaktiter. Mitt på marmorgolvet fanns en nedsänkt åttkantig yta omgiven av pelare och ett lågt räcke där de badande sköljdes av. Vattnet rann ner genom ett avlopp i mitten av golvet.

Tepidariet – vila, värme och speglar

Det tredje rummet, tepidariet, var avsett för vila och omklädning efter badet. Väggarna var klädda i exklusiva gyllene tapeter med skogsmotiv. Ett åttkantigt fönster släppte in dagsljus, och på motsatta sidan fanns en lika stor spegel som gjorde att man inifrån det dunkla rummet kunde se vad som hände utanför.

En avancerad värmeteknik långt före sin tid

Linné beskriver också hur badhuset värmdes upp genom en avancerad teknik. Under byggnaden fanns en ugn som eldades utifrån. När systemet var varmt leddes värmen genom rör upp till det varma rummet. Genom att ta bort runda knoppar på pelarnas huvuden kunde man släppa in mer varm luft efter behov. Under golvet fanns kanaler som effektivt ledde bort allt badvatten.

Linnés slutsats – beundran och vemod

För Linné var badhuset ett bevis på den prakt och tekniska skicklighet som en gång präglat Lindholmen. Han uttrycker både beundran och vemod över att en så genomtänkt och kostsam anläggning nu stod övergiven. Hans skildring är idag en ovärderlig källa till hur Lindholmen såg ut innan ruinen började rivas under slutet av 1700-talet.

Beskrivning av badstugan i Carl von Linnés Wästgöta-Resa år 1746

Lindholmen i Fornsök