Hästarnas dödsnatt 1742 – Pehr Kalm om katastrofen i Forshem

I en tidigare artikel om Kinnekulle, baserad på Pehr Kalms klassiska verk Wästgötha och Bahusländska resa, berördes flera av hans iakttagelser från området. Men mitt i den annars sakliga reseskildringen finns också en dramatisk episod – en händelse så anmärkningsvärd att den egentligen förtjänar ett helt eget kapitel.

När Kalm söndagen den 11 juli 1742 besökte Forshem, hamnade han mitt i efterspelet av en naturkatastrof som skakat bygden i dess grundvalar. I sina anteckningar dokumenterade han inte bara förödelsen utan också den bestörtning som ännu låg tung över invånarna. Enligt samtidens vittnesmål hade ingen i trakten upplevt något liknande i mannaminne — händelsen framstod som helt utan motstycke.

Om denna händelse skrev Pehr Kalm följande i sin bok, där han återgav vad han fått berättat för sig av invånarna i Forshem:

"Hästedöd. För 14 dagar à 3 veckor för midsommaren detta år, har, som allmänt berättades, varit et starkt nordanväder, hvilket begynt om natten, med stort och häftigt rägn, samt en olidelig köld, och påstått hela följande dagen alt in mot attonen, dock har det varit häftigare om natten; af detta oväder dödde strax derefter på ganska många ställen hästarna hopetals, hvarmed ofta gick så fort, at de näppeligen märkt, det hästarna varit sjuke, innan de vändt fötterna i vädret. De som voro så försigtiga, och, så snart det häftiga vädret börjades, togo sina hästar hem och satte dem uti hus, ledo icke den minsta skada på sina kreatur; men de, som det försummade, fingo dyrt betala det samma."

Pehr Kalms skildring av hästdöden – i modern tolkning

Bara några veckor före midsommar hade bygden drabbats av ett extremt väderomslag som ingen var förberedd på. Det började mitt i natten med en våldsam nordanvind som förde med sig ett piskande ösregn och en närmast outhärdlig kyla. Ovädret höll i sig med full kraft under hela det följande dygnet och bedarrade inte förrän framåt kvällen.

Följderna blev katastrofala. Runt om i gårdarna började hästarna plötsligt att dö i stora skaror. Förloppet var så chockartat snabbt att ägarna knappt hann uppfatta att djuren var dåliga innan de låg livlösa i hagarna med benen i vädret.

Skillnaden mellan ruin och räddning visade sig ligga i snabbhet och försiktighet. De bönder som agerat direkt när ovädret bröt ut – de som skyndade sig att hämta hem sina hästar och stalla in dem under tak – klarade sina djur helt utan skador. Men för de som dröjde eller litade på att djuren skulle klara sig själva blev priset försummelsen fruktansvärt högt.

Från vårvärme till dödskyla: Naturens brutala omslag 1742

Det är lätt att tro att extrema väderhändelser är något som hör vår egen tid till, men Sveriges historia rymmer flera exempel på naturens brutala nyckfullhet. Redan på 1700-talet talades det om ”ovanliga tider” och ”oförklarliga väderomslag”, och sommaren 1742 blev ett av de tydligaste bevisen på att klimatet alltid har kunnat slå om med förödande kraft.

Juni 1742 har gått till historien som en tidpunkt för en närmast ofattbar naturkatastrof i flera delar av landet, då en hoppfull och osedvanligt varm vår plötsligt förbyttes i ett arktiskt inferno. Den tidiga värmen hade lurat bönderna att släppa ut sina djur på bete långt tidigare än vanligt, men glädjen blev kortvarig när brutala nordvindar i juni förde med sig både snöblandat regn och bitande frostnätter. Detta extrema väderomslag slog med full kraft mot en djurpopulation som redan var djupt försvagad efter den föregående vinterns foderbrist.

Särskilt hästarna drabbades av en omfattande massdöd som samtida observatörer, däribland Pehr Kalm, beskrev med fasa. Trots att hästen normalt är ett tåligt djur anser man idag att de sannolikt befann sig i en period av ökad sårbarhet, då de just börjat fälla sin skyddande vinterpäls och troligen hade mindre underhudsfett än vanligt efter den hårda vintern. Den genomblöta sommarpälsen kan ha förlorat sin isoleringsförmåga i det piskande regnet. De hårda nordvindarna kan därför ha bidragit till en snabb nedkylning, något som samtida källor beskriver som plötslig och oförklarlig. Pehr Kalm beskriver i sina anteckningar hur denna plötsliga och brutala händelse ledde till en omfattande "hästedöd" som saknade motstycke.

Förloppet var så dramatiskt och plötsligt att hästar som verkade friska vid kvällningen kunde hittas döda nästa morgon. Det folkliga uttrycket att hästarna ”vände fötterna i vädret” fångar den chockartade hastigheten i dödsfallen där djuren bokstavligen föll ihop på fälten.

Denna tragedi utspelade sig dessutom under en av 1700-talets mörkaste perioder. När junikylan dessutom raderade ut förutsättningarna för en god skörd cementerades 1742 som ett av landets mest beryktade nödår. Perioden kallas ofta för "Lilla istiden". Åren 1740–1743 var extremt svåra i Sverige på grund av missväxt och det pågående hattarnas ryska krig. Att hästarna dog var en katastrof för bönderna, och det är rimligt att anta att även krigsmakten – som var beroende av dragdjur – påverkades indirekt, även om det inte finns direkta källor som kopplar just denna lokala hästdöd till militära problem.