TORSDAG 5 MARS 2026
Leif Olsson vid skulpturen av Birgitta utanför Mariestads Teater - Foto. Karolina Olsson
Leif Olssons tankar om kusinen Birgitta Andersson
Jag beundrade min kusin Birgitta av många orsaker. Hon var genuin och empatisk. Kunde underhålla, och tillsammans med Povel Ramel, Gösta Ekman och Hasse och Tage, åstadkom hon oförglömliga farser, och filmer, som jag älskar att se om och om igen.
När jag var tolv år besökte hon och hennes far, morbror Erik, oss på Rättaregården i Holmestad. Det var en snörik vinterkväll. Min pappa och jag fick hämta dem nere vid stora vägen med häst och släde. Så vårt första möte var under en varm fårskinnsfäll. Väl inne i stugvärmen gav hon sig snabbt på vår tramporgel, spelade och sjöng. Jag förstummades och rycktes med av hennes livlighet och berättarglädje. Hennes dröm var att bli präst.
Sedan följde hennes arbete på Atelierteatern, som hon var med och startade, i Göteborg, och filminspelningar med Povel & Co. I den vevan var jag en dag med henne och morbror Erik i Mariestad, och hon berättade då om filminspelningen av "I rök och dans," Povel Ramels galna film. Under tagningarna hade hon fått stå med Martin Ljung, och pussas, i en garderob , i timmar, scenen togs om massor av gånger.
Vi pratade roller och idéer. Hon visste att jag skrev en del, och frågade om jag kunde skriva en rolig monolog om en västgötatjej. Jag var för blygsam då, och trodde mig inte om att klara av det. Något år senare kom den stora succén, "Sverige vackraste röst," då författad av Hagge Geigert.
Birgitta med pappa Erik vid en promenad i Mariestad - Birgitta med Leif Olssons dotter Karolina, efter en förestllning - Foto: Leif Olsson
Senare blev det filmer och scenframträdanden. Knäppuppturnéerna nådde stora delar av Sverige. Jag såg alla och kunde träffa henne. Där slogs jag av en speciell egenskap, hennes simultankapacitet. I en scen gjorde hon en sak med fötterna medan hennes båda händer sysslade med olika saker var för sig, samtidigt som hon höll en snabb, rolig monolog. Bara Gösta Ekmans Papphammar klarade det. Likaså när hon var Hedvig, i från A till Ö. Där lärde hon ut svåra ord. Jag minns särskilt när Olof Palme fick förklara för henne vad ordet demokrati betydde. En historisk scen. Och så Teskedsgumman som mina barn, ja alla barn älskade.
En gång gjorde hon en monolog, om en panelhöna, som var oerhört träffande. Den handlade om en ung dam, som fick vakta väninnornas handväskor, när de dansade. Det skulle föreställa Götene Folkpark, berättade hon senare. Jag höll på att ramla av stolen då jag såg den, hon sade nämligen att en av flickorna dansade med en som hette Leif.
Det finns mycket att säga om min kära kusin, Birgitta och varför hon var omtyckt av alla, som artist och som engagerad medmänniska. De senaste tio åren talade vi i telefon, inte om hennes karriär, utan om barnbarnen, som var det viktigaste för henne. Hon var en verklig människa mitt i nöjesvirveln. Jag saknar Birgitta, med vemod och med ett tacksamt leende.
/Leif Olsson
