När jättarna formade Kinnekulle

I en tidning från tidigt 1900-tal stötte jag på ännu en bortglömd sägen om Kinnekulle – en berättelse som var helt ny för mig. Precis som många andra myter om berget kretsar den kring två jättar, men denna gång är det inte Helle och Kis som står i centrum. Det är en fascinerande skildring av storslagna planer och omilda naturkrafter som format landskapet. Sägnen ger oss inte bara en förklaring till Kinnekulles födelse, utan också till varför det mullrar djupt inne i berget när åskan går.

Sägnen om hur jättarna Kinn och Kina skapade Kinnekulle

Det var en gång, på den tiden då jätten Kinn hade flyttat från Värmland över till Västergötland. En dag skickade han sin hustru Kina till Lurö för att hämta jord som han behövde för att både så och odla. Jättekäringen drog upp kjolarna och vadade med bestämda steg norrut genom Vänern, med vattnet upp till knäna. På Lurö skopade hon upp jord i sitt förkläde, vadade tillbaka till fastlandet och tömde jorden på strandvallen.

Nu tog jätten Kinn över arbetet. Han började forma jordhögen, jämnade ut den åt sidorna och gjorde en liten topp högst upp. Så blev Kinns kulle till – det vi idag kallar Kinnekulle. Jätten odlade och planterade, och snart var Kullen ett riktigt paradis med barrskog, lummiga lundar och gröna ängar.

Kinn var stolt över sitt verk och frågade västgötarna vad de tyckte om berget.
”Jodå”, svarade de, ”men det durar i’et när åskan går.” (durar = mullrar eller vibrerar inuti)

Där stod jätten. Hans redan långa näsa blev ännu längre av förvåning. Han kliade sig bakom örat – om inte detta var ett storverk, då visste han inte vad som var. Men något fel måste det ju vara med kullen… frågan var bara vad.

Plötsligt gick det upp för honom vad som var fel. Det var Kina, som hämtat jorden på Lurö. Hon hade förstås, som vanligt, burit sig både klumpigt och slarvigt åt och fått med sig mest skräp och skrot. Det var därför det durade i jorden när åskan gick! Då utbrast jätten:

”Ja, är det inte det jag säger – det är idel lappriverk allt vad hon gör!” (lappriverk = slarvigt eller hafsigt arbete)

Men trots hans utbrott får man ändå säga att både Kina och Kinn har heder av sitt verk.

Om det fortfarande durar i kullen när åskan går vet jag inte – men kanske kan man höra det, om man lyssnar riktigt noga.