LÖRDAG 4 APRIL 2020

En enkelbiljett till Kinnekulle

Det var för några da´r sen då jag satt på tåget och det led mot kvällen. Det var mörkt ute och mina medresande slumrade var och en i sitt hörn, och jag satt tyst och hörde på tågets dån, då det brusade fram på skenorna. Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla de gånger jag rest hit till Stockholm, som oftast hade det varit för något svårt. Och nu var jag på väg för att ta emot nobelpriset, det var inte utan att jag tyckte, att det var svårt, det också, och jag blev ängslig vid tanken.

Men i grunden var det ju en sådan stor glädje. Var och en som farit på tåget i natt och mörker vet, att det kan hända att vagnarna långa stunder glida framåt märkvärdigt stilla utan en skakning och det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam och entonig musik. Det är som att vagnarna inte längre före fram på syllar och skenor, utan glede bort i rymden. Tåget började ila framåt så ljudlöst och lätt, att jag tyckte, att det omöjligt kunde vara kvar på jorden.

Genom hela talet genomsyrades skulden och tacksamheten till allt Selma kunde knyta an till för sitt författarskap, sagoberättande och som människa. Selma samspråkade med sin far i himmelen för att finna råd för all skuld och tacksamhetsskuld. Och skulden var Selmas till allt som inspirerat. Detta var början till det tal som än i dag är vida känt då selma skulle mottaga Nobelpriset i litteratur år 1909 så hamnade också Selma på Kinnekulle och levde flera somrar på Råbäcks turisthotell, där hon skrev färdigt romanen Jerusalem.

Och så började mina egna tankar leka… Jag levde på Ekenäs i Värmland och bodde där längst ut på udden, som sträcker sig som en gigantisk stövel rakt ut i Vänern. En morgon, då vädret var alldeles klart och man kunde se ut över Vänern så långt det bara gick, stod jag längst ut på en klippa, så långt ut jag bara kunde komma med tårna i vattnet. På andra sidan vattnet såg jag en silhouett som en utdragen liggande kupol i horisonten, som jag aldrig egentligen lagt märke till förut. Men just denna morgon stannade tanken till, och jag tänkte starkt och klart för mig själv - Vad är det där? - Vad är det där? -Det berget, som tornar upp sig så långt där borta.

Det var som att jag redan visste. Jag såg dig över Vänern och du var inget som jag kände till, men det var som att jag redan då visste; Måste inte jag resa dit?



Jag minns min barndoms somrar som alla var de lika. Och vackra morgnar vaknade jag alltid till ett fönster på glänt och med ett fågelkvitter från körsbärsträdet utanför. Och som jag minns så blommade det trädet alltid, som om jag alltid vore i maj. Varje sommar samma sak, och när jag klev ner till köket stod mormor allt som oftast och bakade, med sitt så välmanglade huckle i vitaste linne. Det satt liksom inte på huvudet, det svävade ovan, för att inte förstöra lockarna. Snibbarna stod rakt ut, ja säkert en halv meter, det hucklet bar mormor som en krona, stolt och obevekligt. Särskilt minns jag nu flugan i taket, för den lever ju än, och påminner mig om allt jag tycker om. Fortfarande slår våryster fluga i spänntaket, och hur skall jag kunna tycka att den är irriterande? För vad vill flugor säga oss som så enerverande surrar runt oss?

När jag kom till Kinnekulle så har jag endast ett minne, en lövad tunnel vid Medelplana kyrka. När jag for genom den så visste jag, nu fanns ingen återvändo! Jag var rädd och jag var modig. Nu var jag tvungen att lämna allt därhemma. Lämna det gamla för att möta det nya. Det krävde och jag kunde känna något mer som var utanför, som var mer än bara jag själv.

Det är svårt att fortsätta, det är inte alltid lätt att möta, det finns bara ett möte, där alla andra möten banar väg till dit jag ska. Det var aldrig enkelt för mig. Det var som att jag slutade att drömma och det åter fanns en längtan igen. Du var som att möta den stora kärleken, utan skydd, utan vapen, och med blodet skvalpande. Och nu fanns ingen återvändo. Det var som att allt var så mycket starkare; Se här, Kinnekulle, naturen, blommorna, träden och djuren, och hela livet blev både ljusare och rikare. Och blev blott bara hälften av mig själv.

Så kom jag att tänka på gamla mormor i himmelrik och tänk om jag nu dit fore. Jag tycker mig ha hört att sådant har hänt andra; Varför skulle det inte hända mig? Jag visste att ingen skulle ha blivit så glad som hon, som har hyst en sådan kärlek och vördnad, när jag nu råkar mormor sitter hon nog i sin gungstol på en veranda och har framför sig en solig gårdsplan som är full av blommor och fåglar, och naturligtvis håller hon på att läsa. Och då mormor får se mig så reser hon sig och går emot mig. Och hon säger 'Goddag' och 'Välkommen' och 'Nej är du ute och går!' och 'Hur står det till med dig pojken min?' -Alldeles på det gamla sättet. Det är väl inget på tok där hemma? Nejdå mormor, det står bara bra till. Jag har bara kommit för att be dig om ett gott råd - Det är så att jag har råkat i stora skulder. 'Jag är rädd för du inte kan få mycken hjälp med den saken här hos mig, säger mormor. 'Man kan visst säga om det här stället som om de gamla herrgårdarna i Värmland, att finns allting utom penningar' Det är inte heller för penningar, som jag är i skuld, säger jag. 'Det var värre, det, svarar mormor. 'Tala om nu allting från början, pojken min! Kommer du ihåg hur vi brukade sitta du och jag och samtala under många och sena nätter, och jag lärde mig att älska fosterjorden och människolivet i all sin storhet och all sin skröplighet. Och tänk mormor på alla de där fattiga och hemlösa som brukade fara omkring i din ungdom och spela Kille och sjunga visor. På det sättet var det som jag råkade i min första stora skuld. Till dem står jag i skuld för galna äventyr och upptåg och skämt i oändlighet.

Jag är glad åt att jag var med dom att skaffa dig den skulden säger mormor. Ja, det kan du ha rätt i mormor, säger jag. Och tänk mormor på alla de gamla som har suttit i små, grå stugor i skogsbrynet och berättat om näck och troll och bergtagna jungfrur! Det är väl de som ha lärt mig hur det bredas ut poesi på hårda berg och svarta skogar. Till dem står jag i skuld för lån ur den stora legendskatten som de ha samlat sig. Och det är inte nog att jag står i skuld hos människor, mormor, det är hela naturen också! Det är markens djur och himmelens fåglar och blommor och träd - De ha allesammans haft sina hemligheter att berätta mig. Det var skönheten och bygden jag kände, det var lusten och fägringen, klangen och poesin, och, skulden och skalden. Allt detta var en fantastisk möjlighet, att få vara med människor för den som är livrädd för människor. Hur ska jag plåna ut denna tacksamhetsskulden? Jag fick inte bättre besked på alla mina frågor.

Nu är det åter flugornas tid på året och en sak har jag undrat över, en sak har jag grubblat länge på. Och det är; Tänk om flugorna flockas kring oss människor för att de har något att säga oss. Tänk om deras surrande egentligen är ett budskap, ja tänk om det är de som vet alla svaren på all livets frågor och försöker förmedla dem till oss, och det är därför de så gärna surrar alldeles vid våra öron - för att kunna surra riktigt högt och tydligt. Så viktigt deras budskap måste vara eftersom de outtröttligt närmar sig oss på nytt och på nytt, trots att vi slår efter dem. Jag tror att vad flugorna surrar innan vi slår dem är - Minns att också du ska dö. Och ska vi möta något nytt så måste vi lägga något gammalt bakom oss.

Vackra vita vår, du, som på stjärnlyst strimma tyst över vägarna går, lätt genom nattens dimma, du, som ger växt och grodd, du, som ger sol och grönska, skänker, blott du blir trodd, hjärtana allt vad de önska. Strö nu med fulla fång dagg och doft på färden, gnistor, glömska och sång, allt som förnyar världen.

Skål!

Text och Foto: Christian Johansson