MÅNDAG 16 JANUARI 2017

Ryktet om hans död betydligt överdrivet

Författaren och folkbildaren Bo Johansson, Vilhelmina, är död. Han skulle ha fyllt 92 i januari i år. Han var en av de sista poeterna som anrika LTs förlag gav ut. Debuten skedde 1979 med samlingen Ord från Baksjöby, en samling som också blev studiecirkel, där även böcker av Elsie Johansson och Helmer Grundström ingick i studiematerialet. I Gagnef ägnades en cirkel åt dessa poeter.

Som rektor och lärare såg han till att bygdens elever blev insatta i hembygdens historia. På frilansbasis var han aktiv som producent för Sveriges radio i Umeå. Han var också 1957 med och startade Norrländska litteratursällskapet i sällskap med Lars Englund och Sara Lidman.

Själv har jag ofta återvänt till hans första samlingar Ord från Baksjöby och Om sommaren om hösten bittida sent. Han kunde behärskat, aldrig övermaga, finna de finurliga svängarna i dikterna på dialekt. Han stod alltid på den lilla, ofta illa hanterade människans sida. I den första samlingen stannar jag vid slutklämmen på dikten Motorcykeln: "Då ja komme him / va ja bara lite blöt / på röggen / men alldeles tör / på framsia - !" Det säger lite om den hojens prestanda som kunde hålla sig undan en hastigt slagen regnskur. I Om sommaren om hösten bittida sent, där 16 fotografier av Sune Jonsson finns med, handlar det om uppodling av myrar, om myrslåtter, om konstgödning - och de slutliga katastrofer som drabbade många av dessa nybyggare och kronotorpare. Det är kärvt men kärleksfullt skildrat. Dikten Stormyra slutar sålunda: "jag slute då jag köpt / och spridd konstgöningen / för i det närmeste / tvåhundrefemti kroner / och bara fick / en hässje hö". Och i samlingen Undanstädning från 1990 vände han sig mot dessa politiska hejdukar som svärmade: "Men politiken gjorde dem också / till storkrusare / till stovälmenande storpladdrare / jagade av ångest / att kanske bli ratade / vid nästa val".

Bo Johansson var en klar norrländsk stämma i världen. Min egen debut på LTs förlag kom 1980. En 40-årig längtan att få se Birger Vikströms barndomsby förde mig i början av juni i fjol upp till Granbergsträsk. Jag hade en månad innan ringt upp till äldreboendet i Vilhelmina i ett försök att intervjua författaren. I början av juni reste jag och en diakon norrut och vi stannade till vid äldreboendet. Fyra sköterskor sa att Bo Johansson hastigt avlidit bara några veckor tidigare. Vi lät oss nöja med det svaret. Jag kontaktade skribenterna Hans O Alfredsson och Lennart Frick om Bo Johanssons bortgång. Det visade sig att författaren fortfarande levde. Ett minst sagt märkligt meddelande från personalen på äldreboendet att författaren dött. Att personer inte vill träffa besökare är en sak, alla kan vi ha svarta dagar. Men att avge beskedet att en levande person avlidit, tycker jag i högsta grad är anmärkningsvärt. Lennart Frick skriver: "ända sen mitten av 50-talet har Bo varit en mycket god vän - och så här i efterhand kan jag känna en viss stolthet över att det var i min tidskrift Ultima som han 1957 första gången fick en novell publicerad".

Bo Johansson är död - men hans ord lever …

/Erik Yvell