ONSDAG 9 NOVEMBER 2016

Arne Uplings poetiska vardagsbetraktelser

För ett par årtionden sen var Arne Uplings poetiska texter välkända i smalare litterära kretsar. Idag kanske han framstår som för vanlig. Ty det går faktiskt att förstå hans dikter. Kanske blir det så för eftervärlden att det blir hans faktabok, Min källare, som de flesta läsare återvänder till.

I så fall känns det inte så litet tragiskt - men med poesi är det oftast så att det är en genre som når en mycket smal läsekrets. Annat var det på rimsmedernas tid. Med titlar som Hjältarna rökte Lucky Strike och Hitler hörde vi och farbror Sven, nådde Upling ändå ut till en liten tillgiven läsekrets.

Själv vill jag nog utnämna hans samling Trädet, som är en slags komprimerad släktkrönika, till den förnämsta av hans poetiska skapelser. För 27 år sen fick han också emotta Dan Andersson-sällskapets pris. I Trädet förekommer inte så få tidiga släktingar från Tiveden och trakterna ned mot Mariestad.

Det är slitsamma liv de flesta förfäder drabbas av.Försakelser, frikyrklighet, emigration hör till de upplevelser flera av hans släktingar får undergå. Ömsint beskriver han dessa i släktträdet som gått före. Dessa släktingar som är skuggor men som förekommer i gulnande tidningsurklipp och lite solkiga fotoalbum. Vissa flyktar förbi i urklippta dödsannonser eller minnesrunor. Om Johanna Axelina kan ett textparti lyda: "Det glada leendet / fast otympliga kroppen / vaggar mjölkspannarna / krokar vatten ur källan". Och i 11 rader tecknas en bild av Johannes, som for i byarna med ett ambulerande tröskverk, gjorde långa dagsverken och drog i sig damm och buller.

Varje person får just inte mer än en boksida, men det är på kornet skildrat, sparsmakat, träffande. Här är folkhemmet eller det begynnande, skildrade i vars och ens utsatthet; de flesta människor med sin värld och sitt universum blir sällan framtagna. Här radas de upp, bakom trycksvärtan bor drömmar, längtan; och besvikelserna, de sura karamellerna finns där.

I samlingen Bergslagsdikter ger Arne Upling fint detaljerade porträtt av stångjärnshammare och järnvägslinjer.

Även om nu 83-årige Arne Upling inte kommer att återfinnas i listorna över svenska poeter, som medräknas i litteraturhistorien, så är han ändå värd att ägna några timmars genomläsning. Och för folk från gränstrakterna Närke-Västergötland känns hans litterära gestaltning levande. Han är också en mycket skojfrisk författare, bitvis dräpande i sina poetiska lappkast ...

/Erik Yvell