Måndag 9 mars 2015

Den omaskerade ondskan

Tiga kan jag inte - Alma och armenierna
Janne Carlsson
Artos & Norma förlag


Hundra år har passerat sedan den klassiska bilden på armeniska mäns dödsmarsch i Turkiet knäpptes. Ett folkmord ägde rum, det förnekas smått ännu i Turkiet. Och det dröjde här i Sverige till dess riksdagen den 11 mars 2010 erkände "folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker". Turkiets Nobelpristagare i litteratur fick tillfälligt gå i landsflykt, då han sent i tiden tagit upp utrensningarna av icke muslimer.

Janne Carlsson, bibliotekarie och översättare, som i ungdomen studerade fyra år i Kabul innan han gick Bibliotekshögskolan i Borås (och där gjorde sig känd för att i en skrivning i katalogisering med 45 möjliga poäng lyckas med konststycket att pricka in 46 rätt) - har lagt ned ett omfattande arbete på att syna förhållandena och då i synnerhet ur hjälparbetarnas perspektiv.

Här handlar det om missionären Alma Johansson, där författaren haft tillgång till delar av hennes rika brevsamling och artiklar i KMA:s tidskrift När och fjärran. Också Almas egen skrift, Ett folk i landsflykt, skriven 15 år efter utrensningen av i synnerhet armenier i Turkiet.

Vi den här tidpunkten, Första världskriget, var Turkiet i allians med Tyskland. Under detta krig kunde man fördriva "oönskade kristna", då detta doldes effektivt genom att brev censurerades och krigshändelser mera centralt i Europa gjorde folkmorden mera perifera. Ett förhållande som sedan Adolf Hitler tog lärdom av och under Andra världskrigets framfart kunde förintelsen av judar och andra oönskade folkslag ske i krigets skugga.

Alma Johansson från Uppland är 20 år då hon anmäler sig till Kvinnliga Missionsarbetare, KMA. Hon skickas då till Tyskland för att lära sig språket, dessutom deltar hon i en tre månaders kurs i sjukvård i Berlin.

1902 sänds hon ut som medarbetare till östra Turkiet, där hon får arbete på ett barnhem för föräldralösa armeniska barn. Här går hon inte särskilt bra ihop med en annan kvinnlig medarbetare.

Armenierna lydde i Turkiet under en annan lagstiftning än de muslimska medborgarna. En armenier kunde aldrig nå en hög position i samhället. Armenier som lyckades bra med jordbruket eller affärer fick makthavarnas snikna blickar riktade mot sig, de utsattes för godtyckliga behandlingar utan möjligheter till en rättvis prövning.

En särskild börda hade lagts på dem, kishlak, vinterkvartering, vilket i praktiken innebar att turkar och kurder kunde inkvartera sina familjer och sin boskap i ett valfritt armeniskt hem under vintermånaderna. Detta medförde vidriga förhållanden för värdfamiljerna; "gästerna" kunde lägga beslag på familjens ägodelar och ha samlag med deras kvinnor.

1907 är Alma Johansson hemma i Sverige igen. Hon åker runt i landet och berättar om sina upplevelser och samlar in pengar till den fortsatta verksamheten. Ännu anar hon inte vilka umbäranden hon fortsättningsvis kommer att få uppleva.

Alma utbildar sig nu till barnmorska och till följd av de turkiska myndigheternas krav läser hon också in franska i Genève. Vid nästa tjänstgöring får hon en norsk sjuksköterska vid sin sida och de kommer att arbete vid ett barnhem i staden Musch. Och 1915, för i år hundra år sedan, blir hon åsyna vittne till massakern av armenier. Barnen i barnhemmet blir inlåsta och byggnaden bränns ned till grunden. Alma Johansson fruktar vid flera tillfällen för sitt eget liv.

Beräkningar visar att omkring 1,5 miljoner armenier under vidriga förhållanden likviderades.

Opinionsgrupper fanns förvisso i Sverige, bl a hörde kulturpersonerna Nathanael Beskow och Marika Stiernstedt till dessa som höjde rösten. Propagandan talade ett annat språk än det som bevisligen pågick, turkarna lät bränna ned tusentals byggnader fast det hette att de deltog i släckningsarbetena.

Alma Johansson gav sig inte, 1920 är hon åter i arbete på fältet. Hon arbetar vid barnhem och med armeniska flyktingar. Hon fortsätter från 1941 med KMA:s arbeten i hemlandet. På nyårsaftonen 1974 avlider hon 93 år gammal.

Janne Carlsson har som vanligt gjort ett gediget forskningsarbete genom att peka på denna orädda och gudabesjälade Alma Johansson, som stöttade så många föräldralösa barn i det muslimska Turkiet. Den tiden var ännu inte mogen för religiösa riktningar inom samma stat - de flestas förhoppningar är väl idag att den motsträvigheten skall ändras. För tillfället verkar dock utvecklingen totalt ha gått i baklås i Mellanöstern.

/Erik Yvell