Måndag 26 maj 2014

Något om fickur och söckendagar i laduriket

Dikter ur tunnbrödsarkivet
Stig Andersson
Utgiven av förlaget Tufvan


Med en gleshet på fem, sex år kommer Stig Anderssons diktsamlingar. Den första Kylskåpsblues nådde oss 1973. En större läsekrets mötte han 1986 med Älven, utgiven på det idag avsomnade landsbygdsförlaget LTs.

Stig Andersson är född i Skellefteå 1944 och har verkat som socialarbetare i Gävle sedan 1970-talet. Han har ett flertal gånger deltagit med uppläsningar i Dalarna och tilldelades det första Bokbodsstipendiet, som enligt statuterna tillfaller "udda, glömda och obekväma författare".

När jag för ett halvår sedan nagelfor ett tiotal sena diktsamlingar av Bengt Emil Johnson och bröt ut enskilda meningar i dennes texter, fann jag vissa likheter med Stig Anderssons förmåga att finna nya bilder, som rör till det i huvudskålen. "Som en snöflinga berövad sitt eko", lyder en sådan mening; och jag erinrar mig en annan snöflinga i en dikt av Werner Aspenström, en flinga som gör en baklängesvolt och far i retur förbi en gamlings fönster.

I dikten Avstånd med sitt tillbakahållna anslag och slutkläm kryper orden under ett skyddande skal inom mig och blottställer tydligt det som är ekelöfsk boskap också hos mig. Det fasta är flytande, hos Olle Svensson heter det i en dikt att återkomma till, att "tidsenligheten är en mosse". Dessa dagar när allt vi tar i förvandlas till glas, erfar vi hur kaxigheten krymper och förintas.

Det enkla är det svåra; till synes triviala bilder kan med en känslig formulering synliggöra allas vår gemensamma belägenhet: "Sömnlösa nätter stirrar jag bort / mot väckarklockans disiga nebulosa".

Åtta rader behövs i dikten Ännu en vinter, där Stig Andersson likt en förkristen runoristare tecknar ett porträtt av henne som "går på hinken" och med ålders skrynkliga hand för gardinen åt sidan medan vinden oförtrutet sliter i stuguträt. Här är vi sjuttioåringar liksom hemligt styrda av den tidigare generationens försynt tickande väggur, som enkelt och tålmodigt i fjäderverkets mekaniska rundgång mäter ut våra dagar alltmedan snön faller dygn efter dygn.

Här ristar författaren i relief bilder ur morfaderns liv som bonde i en västerbottnisk by: vi hör gångjärnens gnissel i laduporten, de knarrande golvbräderna i kammaren och spånmilans punktvisa knäppanden. Tillbakablickandet skänker oss en ambivalent trygghet och en smärtsam längtan efter föränderlighet. Stig Andersson är en viktig nutida vägvisare i ömse riktningar.

/Erik Yvell