Onsdag den 14 mars 2012

När Sverige industrialiserades


Kanal
Bernt-Olov Andersson
Reptil förlag

Bernt-Olov Anderssons diktbok från år 1978, Mellan hammarslag och bandbyte, träffade mig mitt i hjärtat. Här fanns en generationskamrat som skrev om upplevelser jag själv med spiktramp och ömmande ryggslut erfarit.

I många år satt jag med Bibliotekstjänst kataloger och trodde mig vänta förgäves på en fortsättning - för att nio år senare uppleva en glädjens ögonblick då nästa bok utkom.

Efter det har bok efter bok lämnat tryckpressarna: romaner, lyrik, fackböcker. Bernt-Olov Andersson har också nått en bred publik med sina pjäser. Läsekretsen har växt. Inte minst har han lyckats med det svåra konststycket att nå en hemmapublik.

Sverige var till 1870-talet ett agrart land. Hemmanen var små; och som statare och drängar blev folk betraktade som små på de stora jordbruken söderut.

Bergslagen sträckte sig långt ned i landet fast många inte riktigt vill räkna dit orter söder om Närke.

Bruken låg i skogen. Tillgången till bränsle och byggnadsvirke var avgörande. Vintertid fraktades malmen oftast till hyttorna med hästforor, såvida inte sjösystem anlagts, där framkomliga flytetyg användes.

Småskalighet växte så till större enheter, de minsta bruken och hyttorna stängdes. Folk flyttade till expanderande områden. Älvar tyglades, kraftverk anlades. Ingenjörskonsten utvecklades, finansmän trädde till. Transportmöjligheterna förbättrades. Järnvägsräls lades ut kors och tvärs över landet.

Till allt detta behövdes arbetare och arbetarskor, som kunde gräva kanaler, hugga timmer och milvirke, timra hus och knacka sten; och för kvinnfolkens del: förse manskapet med närande kost.

Efter anläggningsarbetenas slutförande kom så gjutare och smeder. Det svenska stålet blev avgörande för vår nations ekonomiska tillväxt.

Bernt-Olov Anderssons nya roman tar avstamp i året 1862. Det året då en militärrevolt bryter ut den 13 februari i Grekland, och då Tai-ping-revoltörerna översvämmar provinserna Kiang-su och Chekiang. I Sverige läggs grunden till det bolag som idag är välkänt över hela världen, Sandvikens järnverk.

De tegnérska orden "freden, vaccinet och potäterna" syftade på den befolkningsökning som Sverige fick uppleva. Det blev trångt i hemmen kring matborden, i slafarna; utkomstmöjligheterna var begränsade. Landet tappade arbetskraft till Amerika; prästerna var inte nådiga då de skrev ut flyttbetygen, men vem ville gå för en svältlön hos sin bror eller som hunsat hjon på en bättre ställd gård. Kyrkans spärr mot de nya religiösa riktningarna spelade också en roll.

Bernt-Olov Andersson har noga studerat protokoll, bemannings- och lönelistor. Diversefolk förekommer rikligt i romanen. Ömsint skildrar han hur både arbetsledning och -kamrater behandlar den yngling, som törhända inte är den mest huvudkloke och handlingskraftige. Ordet mobbing var inte införlivat i vårt språk den tiden. En av ynglingens förtryckare beter sig direkt brottsligt mot honom, stjäl och baktalar.

Förtjänsterna vid anläggen var ringa och klassklyftorna markerade. Olyckor, skrömt och sjukdomar grasserade. Kvinnfolk kom i omständigheter och manfolk försökte snärja sig undan faderskapen.

Skryt och sladder varvades, på den punkten är ingenting förändrat 150 år senare, käft och armbåge regerar då som nu. Ändå lyfts här en härlig solidaritet fram när det verkligen gäller, ty det som är botten i oss alla visar sig ständigt mynna ut i ansvarstagande och hygglighet.

Bernt-Olov Andersson har ännu en gång visat prov på sin förmåga att framställa ett galleri människor av kött och blod, ty bakom de till synes tomma nunornas uttryck mellan svarta ovaler runt om kammarspegeln i hyreskasernen, fanns dessa pionjärer, som lade grunden till bruken, familjelivet, landets välstånd för många om så inte för alla.

Erik Yvell