Att det skulle behöva ta 63 år att få veta vilken knepig kuf jag en gång varit.

Det har nu gått en månad sedan jag vågade mig på försöket att rent fysiskt konfronteras med min barndoms miljö på Blomberg. Dittills hade allt sådant skett i minnenas värld och kanske någon snabb förbipassage i bil under resor från hitan till ditan. Men aldrig stannade jag till för att prata med människorna i deras nuvarande miljöer. Lite fegt kanske men mest möjligen av rädsla för att min minnesbild skulle komma att naggas i kanten på något obehagligt sätt.

Tills för en månad sedan. Nu stod jag där ansikte mot ansikte med många av dem som rimligen kommit att prägla min egen utveckling eftersom de var mina barndomsvänner. Och med barndomsvänner delar man ljuvt och lett och kanske själv lite grann präglar dem, precis som de kommit att prägla mig.

Nu var det verkligen inte så uppskakande som jag kanske trott. Jag mindes ju på ett ungefär hur jag varit en gång i tiden och betett mig. På gott och ont. Sån´t där man måste acceptera och får leva med.

När jag började mina skriverier i Hällekiskuriren för två år märkte jag rätt snart att ämnesvalet ofta och gärna gled över till Blomberg som det tedde sig i början på 40-talet. Minnesbilderna framträdde väldigt klara. Medan senare års händelser för det mesta befinner sig i ett slags oklart töcken.

ÖVERRASKNING

Men det blev först nu den här soliga augustilördagen i Vilabergs vackra trädgård i kretsen av ett 50-tal gamla och nya Blombergsbor som två saker uppdagades som jag totalt förträngt och faktiskt fortfarande undrar om de har någon sanningsgrund. Men det lär de i alla fall ha.Uppenbarligen.

Hör här. Själv växte jag upp "ovanför berget" medan min bäste lekkamrat Gösta bodde "nedanför berget". Och redan från det att jag var 3,5 år började jag så gott som dagligen knata den lilla stigen ned till Sjöhagen, där Gösta bodde. Jag hade där ett andra hem och deltog i vardagslivet precis som en familjmedlem. Jo, det där minns jag mycket av. Särskilt upplevelsen hur jag sakta, sakta och mycket listigt och försiktigt tog mig förbi en huggorm som krälade på den smala stigen när jag var på väg ned. Och smaken av tant Saras nygräddade brödkakor, som hon bjöd på när de ännu var halvljumma. Med ett tjockt smörlager på.

HELT FÖRTRÄNGT

Men följande båda episoder hade jag helt förträngt. Och hur mycket jag än rannsakar minnet kommer jag fortfarande inte ihåg det här.

Första episoden berättades mig så här:

-Kommer du ihåg när du skulle flytta ner till oss?
-Nej, det gör jag inte.
-Jo, våran pappa sa nån gång att så mycket som du är här nere hos oss är det väl lika bra att du flyttar hit för gott.
-Jaha?
-Och du sprang uppför berget och hem, letade fram din lilla väska och började packa. Och när din mamma undrade vad du höll på med så berättade du att du skulle flytta ner till oss. Din mamma blev ju alldeles förskräckt men packade upp dina saker. Efter några dar var det likadant igen, du fram med väskan och började packa. Och din mamma packade upp.