Posten skickade mig en tomtemask häromdagen. Det såg ut som ett sån´t där gammaldags skråpukansikte som jag själv använde när barnen var små, fast inte riktigt i alla fall. Den här posttomten har nog varit utsatt för en del maskningsaktioner. Inte finns den där härligt fuktiga papplukten från maskens insida efter att ha andats ett tag sedan man förvandlat sig till vänlig jultomte. Inte heller kittlar bomullen från skägget in i näsborrarna som det riktiga tomteansiktet gör.

Men ändå. Det är väl en fin gest av Posten att visa sig från den vänliga sidan. Inget tal om några nedlagda postkontor här inte. Butiken är dessutom fylld av nyttigheter att inhandla så att vi var och en kan dra vårt strå till stacken när det gäller att hålla postverksamheten under armarna nu när det rister i den nya ekonomin. Och vill vi inte använda tomtemasken är det bara att vända sida och nyttja skapelsen till julkorten och lägga på brevlådan senast den 17 december.

Kåserier vid den här tiden på året brukar ju mynna ut i blickar bakåt om hur det gick till vid jularna förr i världen. Och det här blir inget undantag.

Snabbt alltså tillbaks till 1939. Vårt vardagsrum hemma i Augustelund på Blomberg var vackert dekorerat med rödgröna girlanger i taket. Lummern slingrade sig runt taklampan. Motivet till den stora julduken som pappa hade sytt med korsstygn, upptogs av dansande tomtar och i mittcirkeln tronade en trägran med tända stearinljus, ett på varje gren. I den öppna spisen vaktade en två decimeter hög jultomte i keramik över tillställningen. Julgranen i sitt hörn hade också sin små stearinljus tända och lågorna återkastade sitt sken i glittret på grenarna, där det även hängde flätade gottekorgar. Och gotter ja. Det fanns inte så mycket av den varan under kriget som brutit ut några månader tidigare men mamma hade ändå gjort rödvita pepparmintskarameller och mjuk kola med hackad mandel i. Det var verkligt svårt att hålla fingrarna i styr efter första smakprovet, munnen ville bara ha mer.

Från köket kändes doften av skinka, doppespad och västgötakorv, de enda väsentligheterna egentligen på ett julbord. Kanske lite pressylta, möjligen en och annan småköttbulle och prinskorv. Men inte så mycket mer. Det mesta av det man ögonfägnas av på dagens dignande julbord kan jag avstå från hur lätt som helst. Dock inte de nämnda väsentligheterna.

-Nu måste jag gå och hälsa på Madam Andersson, sa mamma. Och ut försvann hon. Att mamma gick till Madam Andersson i uthuslängan så här sent på julafton när det inte var något fel på toaletten inomhus, funderade jag aldrig på.

Strax därpå bultade det tungt på ytterdörrn. "Du får gå och öppna, Rolf och se vem det är som kommer så här sent på julafton", sa min pappa uppfordrande.

Och jag gick lite försiktigt till ytterdörrn. Där stod Tomten. Och en säck hade han med sig. "Finns det några snälla barn här" frågade han med en röst jag tyckte mig känna igen.
"Jo, det finns det. Varsågod och stig på", sa jag, fortfarande lite osäkert.

Tomten hade med sig flera julklappar till mig, inslagna i paket med vackert papper och sigill-lack här och var över de rödvita papperssnörena. En stickad väst, kommer jag ihåg att det låg i ett av paketen men mest grubblade jag på var jag tidigare hade hört tomtens röst någonstans.

Nä, men det var ju mammas röst! Det var mamma som var tomten! Men jag vågade inget säga då, trots att det bubblade av segervisshet inne i mitt femåriga bröst. Så när mamma kom in igen efter ett tag och undrade om något särskilt hänt medan hon var hos Madam Andersson, kunde jag inte hålla mig längre.

-Men mamma, det var ju du som var tomte. HUR kunde du hitta på något sådant?

Ja, det kanske är en fråga som kan ställas än i dag. Hur har Posten kunnat förvandla sig till tomte!

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.