Fredag 6 mars 2015

En dörröppnare till Stig Dagermans värld

Lever Stig Dagerman?
Lars Åke Augustsson
Carlsons förlag


Lars Åke Augustssons förra bok var en intervju med redaktör Arne Ruth. Hans nu 46:e titel är en studie i Stig Dagermans författarskap med den något (o-)roande titeln Lever Stig Dagerman?

Faktiskt, Stig Dagerman är fortfarande en högst levande författare i den samtida litterära och politiska diskussionen. Ändå har det nu gått mer än 60 år sedan han frivilligt valde döden. Den 4 november 1954 fann hustruns, Anita Björk, son Stig Dagerman liggande död i garaget efter det att ett av många försöka att ända sitt liv slutligen lyckats.

Många har skrivit betygsuppsatser om Dagerman, och ett antal doktorander finns, en av dem är akademiledamoten Lotta Lotass. Ändå står sig Olof Lagercrantz biografi än idag. Ett livaktigt sällskap finns och håller till på Laxön i Älvkarleby. Entusiasterna Urban Forsgren och Bengt Söderhäll är målinriktade slitvargar i sällskapet - och fortfarande tonsätts Dagsedlar som Dagerman skrev i dåvarande dagstidningen Arbetaren.

I korta stycken borrar Augustsson i Dagermans texter. Kronologin är förträfflig. Dagermans liv följs från vaggan till graven.

Tidigt lämnade Dagermans mor över skötseln av sonen till farföräldrarna. Här i Älvkarleby växte han upp, där fadern ibland visade sig och modern först i vuxen ålder. På kyrkogården under en häll återfinns Dagermans kvarlevor, efter att först varit jordfästa på en av Stockholms kyrkogårdar.

Realen och studenten tar han i Stockholm och han bor nu hos fadern och dennes hustru. Tidigt inleder han sitt författarskap med texter i skoltidningen. Han börjar skriva i den syndikalistiska tidningen Arbetaren, där han snart får en fast plats och blir en rekordung kulturredaktör. Första romanen utkommer 1945.

Kärleken blommar tidigt upp. Annemarie Götze är född i Leipzig, hennes föräldrar, anarkosyndikalister, ger sig först iväg från det nazistiska Tyskland till Spanien; i Frankrike förenas familjen åter efter det att modern Elly en tid vistats i fängelse. Efter tyskarnas ockupation av Norge, lyckas familjen ta sig till Sverige och en liten lägenhet på Brännkyrkogatan i Stockholm.

Hög produktivitet kännetecknade Stig Dagerman. Mellan åren 1941-1945 förtecknas 320 texter av hans hand. Därtill kommer 25 skönlitterära bidrag i tidningar och tidskrifter. Det här var en tid när tidningar och tidskrifter tog in mycket sådant material. Idag hör sådan publicering till undantagen, de stora drakarna höll sig också ofta med söndagsbilagor, där det hände att även unga stjärnskott på den litterära himlen kunde få bidrag publicerade. Hans produktion av dagsverser är enorm, närmare 500 under åren 1943-1945.

Lars Åke Augustsons vägledande texter lockar verkligen till läsning av Dagermans produktion - men det driver också läsaren till att söka upp tidskällor för egna studier, för att finna den riktiga stämning som rådde under kalla krigets dagar.

Under senare år har reportageboken Tysk höst uppmärksammats allt mer. Trots allt det onda som skedde, husruiner, blottställda existenser, finner författaren i Berlin ändå en okonstlad vitalitet. Klas Östergren säger om Tysk höst att de överlevande försökte upprätta en värdighet: "Människan är människa på rent trots, däri ligger vår smala lycka. Dagerman förtvivlade, men förstod, och fördömde sällan".

Till mina egna favoriter hör novellsamlingen Nattens lekar, som utkom 1947. Här finns berättelsen Var är min islandströja? - en inre monolog, kanske rent av en domedagspredikan, där huvudpersonen Knut gör allt för att inte snubbla över sina egna motsägelser.

Augustsson formulerar det sålunda: "Dagerman gestaltar hur Knut steg för steg lurar sig själv att göra exakt allt som han lovat sig själv att inte göra, här finns också en svart humor som gör denna helvetesvandring underhållande".

Romanen Bränt barn minns jag mest för den intensiva skildring författaren ger av husesynen i den döda moderns garderob, minnen stiger fram och flimrar förbi. Romanen fick också en efterföljare i skådespelet Ingen går fri. Av samtida kritiker fick den ett svalt mottagande. Ändå minns jag själv tydligt den uppsättning som gjordes på Borås stadsteater i slutet av 1980-talet och att jag i månader gick och tuggade på repliker ur pjäsen.

Efter romanen Bröllopsbesvär blev åren slitsamma för Dagerman. Skilsmässa från första frun - tydligen hade han också lägrat svärmodern - giftermålet med skådespelerskan Anita Björk, kändisskapet, kraven, löftena om leverans av texter i en rad olika genrer, förskott, skrivkrampen, sveken och hetsen, raden av självmordsförsök …

För den som ännu inte drabbats av Stig Dagermans skrivkonst, är Lars Åke Augustssons bok på 264 sidor en dörröppnare. Här föds en nyfikenhet hos läsaren. Boken kan också användas som ett snabblexikon och som en kortare biografisk orientering.

Min slutsumma blir, att Stig Dagerman pressades för hårt. Inte minst hans egna krav gjorde tillvaron kaotisk. I allt detta tycker jag mig finna eller ana frånvaron av den mor, som han aldrig fick uppleva, den trygga närvaron av en vaggande, kärleksfullt lisande famn. Hans rastlöshet skapade en närvarande hemlöshet, detta läser jag in nu 60 år efter hans död i såväl hans liv som litterära skapelser, vilket, detta till trots, ändå innebär att jag ständigt återvänder till hans dikt Birgitta-svit och novellen Var är min islandströja?

/Erik Yvell