Tisdag 2 december 2014

"Ebolainsatsen är ett dubbelt misslyckande"

Tre månader efter att Läkare Utan Gränser krävde en internationell mobilisering i kampen mot ebola är insatsen fortfarande för långsam och bristfällig. Aktiviteter som är avgörande för att epidemin ska kunna stoppas saknas fortfarande. Tillsammans med hjälporganisationer är det lokalsamhällen och regeringarna i de drabbade länderna somtill stor del utför det praktiska arbetet för att bekämpa utbrottet.

I början av september uppmanade Läkare Utan Gränser länder med beredskap att bemöta biologiska katastrofer, däribland civil och militär medicinsk kapacitet, att mobilisera dessa resurser i kampen mot ebolaepidemin i Västafrika. Sedan dess har Guinea, Sierra Leone och Liberia fått viss hjälp av det internationella samfundet, men fortfarande motsvarar insatserna inte behoven.

- Folk fortsätter att dö i den här epidemin som redan har krävt tusentals liv. Vi kan inte lämna människorna i sticket och acceptera att det blir ett dubbelt misslyckande, där insatserna först sattes in alldeles för sent och nu inte är anpassade till behoven, säger Joanne Liu, Läkare Utan Gränsers internationella ordförande.

Personalbrist är en flaskhals

Givarländernas regeringar har framför allt fokuserat på att finansiera och bygga ebolacenter. De har däremot inte skickat personal. Bemanningen av ebolacentren har istället skötts av nationella myndigheter och hjälporganisationer som inte alltid har haft rätt kompetens. Regeringarna i de drabbade länderna har lett insatsen och försökt lösa situationen så gott de kunnat.

- Att utbilda andra hjälporganisationers medarbetare och lokal sjukvårdspersonal tar flera veckor. Trots att Läkare Utan Gränser och andra organisationer har tillhandahållit kurser har bristen på utbildad personal varit en flaskhals och lett till förseningar i hjälpinsatsen, säger Joanne Liu.

- Det är väldigt nedslående att stater som har resurser att bekämpa biologiska katastrofer inte har skickat dessa till Västafrika. Hur är det möjligt att det internationella samfundet förlitar sig på enskilda sjuksköterskor, läkare och hjälparbetare för att bekämpa ebola, som nu har blivit ett gränsöverskridande hot ?

Rätt utrustning saknas

I Västafrika saknas fortfarande lämpliga anläggningar för att isolera och diagnostisera patienter. På landsbygden i Liberia, där ebola fortfarande sprids, finns det till exempel inga möjligheter att transportera blodprov. De som ringer till Sierra Leones statliga hotline för att rapportera misstänkta fall av ebola blir ombedda att isolera den misstänkt smittade personen i hemmet, vilket innebär en stor hälsorisk för de anhöriga.

I många områden saknas det också informationskampanjer, möjlighet till säkra begravningar och kontaktspårning för att hitta nya ebolafall. I Guinea, där epidemin fortsätter att spridas, är insatserna för att öka lokalbefolkningens kunskaper om sjukdomen alldeles för få. Detta trots att insatsen i landet inleddes redan för åtta månader sedan. En bidragande orsak till detta är att vissa internationella aktörer inte har klarat av att anpassa insatsen till en växlande verklighet.

- För att få bukt med ebola behövs det mer än isoleringsenheter och sjukvård. Överallt där ebolafall dyker upp måste man sätta in hela paketet av aktiviteter. Alla som är inblandade i kampen mot ebola måste vara väldigt flexibla, man måste hela tiden se till att man använder sina resurser där behoven är som störst, säger Joanne Liu.

Läkare Utan Gränser inledde insatsen mot ebola i Västafrika i mars 2014 och arbetar nu i Guinea, Liberia, Sierra Leone och Mali. Organisationen driver sex ebolacenter med en kapacitet på mer än 600 bäddar. Sedan i mars har Läkare Utan Gränser skrivit in fler än 6 400 personer varav runt 4 000 bekräftade ebolafall. Runt 1 700 personer har tillfrisknat. För närvarande jobbar runt 270 utsända medarbetare och 3 100 lokalt anställda för Läkare Utan Gränser på plats.


Pressmeddelande från: Läkare Utan Gränser