Lördag 25 januari 2014

Undanhöll verkligen Olof von Dalin Hedvig Charlotta Nordenflychts texter?

Olof von Dalin var prästson från Halland. Han var född 1708. Student blev han i Lund 1721. Från 1927 innehade han en informatorsplats hos en fin familj i Stockholm. Snabbt fick han erkännande som skald och historiker. Han skrev relativt enkelt och hans historieskrivning har av en eftervärld ifrågasatts. I ett uppslagsverk från 1930-talet står: "Som historiker var Dalin i väsentlig grad dilettant". I kungafamiljen betraktades han som "en lusteld vid Lovisas tron".

von Dalin författade en myckenhet av sällskapspoesi och pjäser men är idag mest ihågkommen som författare och utgivare av Then Swänska Argus, vars stilbildning han funnit i några utländska tidningar.

Vid drottning Lovisa Ulrikas födelsedag i juni 1753 stiftades Vitterhetsakademien, i den utsågs Dalin till sekreterare. I "Lärda Tidningar" den 9 augusti 1753 refereras från dess första sammanträde, att en tävling utlysts som skall innefatta tre ämnen i vitterhet; och här utlovas en 30 dukaters guldmedalj för den bästa skriften i varje ämne. Första ämnet rörde en historisk uppsats på prosa, det andra gällde en skönlitterär skildring, också den på prosa. Det tredje ämnet "är för Skaldekonsten och bör wara ett Pôeme öfwer Konung Carl Gustafs Tåg med sin Krigshär öwer Bälterna år 1658".

Namnet skulle endast lämnas ut på dem som erhöll första priset. Tävlingsbidragen skulle vara akademiens sekreterare Olof von Dalin tillhanda senast den sista mars 1754.

Hedvig Charlotta Nordenflycht, hon med Den sörjande turturduvan, skrev ett epos om tåget över Bält.

Hilma Borelius utgav 1921 en bok om fru Nordenflycht, och skriver om händelserna kring pristävlingen: "Sekreteraren i Vitterhetsakademien, Dalin, skulle icke kunna ha svårt att gissa författaren, visade icke denna tävlingsskrift för drottningen och Vitterhetsakademiens ledamöter".

Orsaken till detta vet man inte mycket om, men spekulationer har förvisso förekommit. Vinsten gick till dansken William Bolle Luxdorhs (1716-1788) för dennes latinska verskria.

Genom försorg av fru Nordenflychts vänner trycktes hennes verk Tåget över Bält i Tyskland.

En anledning till att hennes verk inte presenterades tror man berodde på att det rått ovänskap mellan sekreteraren och fru Nordenflycht. En litteraturhistoriker, Warburg, formulerar sig lite svävande om saken, kanske färgad av ryktesfloran: "det vill förefalla som om Dalin hade motarbetat skaldinnan, då hon tävlade i Vitterhetsakademien.

Några noteringar har heller inte återfunnits med uppgifter om insända bidrag till denna litteraturtävling. Och frågan inställer sig. Sopade verkligen den i kungahuset och i de högre stånden aktade Olof von Dalin möjligen undan spåren av sitt handlingssätt?

Också till tävlingen 1754 sände fru Nordenflycht in ett bidrag. Det året utdelades inget pris i poesiklassen. Fru Nordenflycht hade då insänt en översättning, Horatius ode till Grosphus. Men bland Vitterhetsakademiens papper finns inte denna översättning med. Däremot en annan och tydligen betydligt sämre och mera prosaisk från samma ode.

En annan litteraturvetare, Kruse, skriver, att om fiendskap uppstått mellan Dalin och Nordenflycht, måste skulden vara hennes.

I det här ärendet torde knappast någon idag kunna komma med någon bevisning. Ärendet är förstås grannlaga. De båda skalderna avled samma år, 1763.

Sina sista år tillbringade Hedvig Charlotta på sitt ställe, Lugnet, vid Mälaren. Här utkämpade hon alla förälskades kval, när hennes hjärta, 43-årig och änka som hon var efter ett sju månaders långt äktenskap som ingicks 1741, brann för den 26-årige Johan Fischerström.

Hilma Borelius anför i biografin över fru Nordenflycht: "Han (Fischerström) talade känslans språk med flytande tunga. Fru Nordenflycht trodde sig höra ett gensvar på sin egen själs toner. Hon tog miste på Fischerströms ordvalörer och framför allt på hans egen valör. Antagligen tog sig Fischerström själv på allvar och förväxlade, som ungdom brukar, sina vackra ord och sig själv. Då han odlade bekantskapen med fru Nordenflycht, följde han uppkomlingens säkra instinkt i fråga om det för honom fördelaktiga, men intet hindrar att han därvid kan ha känt sig nästan lika ädel som hon fann honom."

I dikten Till ***, skriver Hedvig Charlotta om sitt misstag och sin kärlek som nu gått henne förbi.

Sådan sorg kan förklaras, men von Dalins handläggning av insända vittra bidrag kan förstås aldrig erkännas som annat än skurkstreck. Kanske är det också i vår tid så litterära pristävlingar tillgår?

/Erik Yvell