Fredag 3 januari 2014

En krigsveterans tillbakablick

Folkfiendens son
Ensio Hutter
ISBN 978-91-633-6624-6

Ännu, snart 70 år efter det senaste krigsslutet, droppar skildringar från vinter- och efterkriget i Finland ut. Till dessa författare hör Ensio Hutter. Han tillhör idag de så kallat "förskjutna veteranerna".

Det enda dödande skott han avlossade under kriget riktades mot en gris, som lämnats kvar på en gård, där inbyggarna flytt fältet. Den grisen gav föda åt den spillra soldater som undkommit artillerielden. Många av deras kamrater hade skadats eller omkommit i striderna.

Ensio föddes i den del av Ryssland som kallas Ingermanland. Hans modersmål var finska men förstås att han lärde sig ryska. 1933 började han på en skola i Leningrad. Familjen bodde i en lägenhet på 18 kvadrat, centralvärme och varmvatten saknades.

I hembyn skedde utrensningar i vågor. Fadern hörde till de många som inräknades bland folkfienderna. Fadern likviderades av Stalins hejdukar i slutet av 1930-talet. Modern kom på läger bl a i Kazakstan. Av de så kallade Norrbottenkommunisterna avrättades 40 och ca 200 rapporterades försvunna.

Trots nonaggressionspakten gick tyska trupper till anfall mot Sovjetunionen. Av de finsktalande i Sovjet bildades arbetsbataljoner eftersom de ansågs opålitliga av regimen. Leningrad var omringat. Ensio tillhörde dem som kunde ta sig in i Finland.

Men fredsslutet var hårt för dessa finnars del. De skulle återföras till sina hembyar i Sovjetunionen.

Ensio hade klarat sig undan hungersnöd, artillerield och flygbomber, nu stod han öga mot öga mot en finsk polisman, som skulle verkställa överföringen till Ensios hemland.

Genom en fint vid ett kaffebord, där han erbjöd sig hämta kaffekannan, flydde han och tog sig på smått outrannsakliga vägar upp till Torneå, där han i skydd av mörkret kunde ta sig över älven till Haparanda. Härifrån slussades han vidare till Rättvik; i Svärdsjö-skogarna lärde han sig hugga timmer.

Eftersom han var krigsutbildad sjukvårdare hamnade han först på Säters sjukhus som vårdare och småningom på Pärlby sjukhus i Grangärde gamla kommun.

I Säter skulle en patient badas; patienten trodde sig vara en atombomb. Och Ensio Hutter skriver: "I samband med att patienten försökte explodera fick jag ett näsben avslaget. Det rättades till av en läkare i Avesta".

Studiebegåvning gjorde att Ensio i Grangärde, där han också fann sin livskamrat, alltmer började arbeta som tolk. Han studerade och fick överta arbetet på Grängesbergs bibliotek efter den månglärde Erik Yngström.

Han anlitades också som tolk vid svenska skidspelen i Falun, där han bl a träffade dubble världsmästaren vid skid-VM i Falun 1954, Vladimir Kusin.

Ensio Hutter är måhända inte den mest språkvige skildraren av orostiden i Europa - men sanningshalten är inte att ta fel på. Han är ett levande vittne. Och just detta att det inte är så perfekt skrivet ger skildringen fräschör och charm. Han var med, han överlevde, han blev en tillgång för det svenska samhället.

/Erik Yvell