Tisdagen den 27 augusti 2013
En trappers dikter
Om ugglan ropar igen
Rallarros förlag
Trappern och författaren John Haines var född i mitten av 1920-talet och avled i mars 2011, nästan 87 år gammal. Han är tidigare inte översatt till svenska, och i det närmaste totalt okänd utanför en trängre krets. Volymmässigt är inte hans produktion särskilt stor. Debuten kom också sent, 1966, med samlingen Winter News, förresten den samling som översättaren Per Helge valt flest dikter ur till den tunna men naggande goda urvalsvolymen.
Prosaböckerna är fyra till antalet, och memoarboken The Stars, the Snow, the Fire, från 1989, hoppas jag på vi i en snar framtid får se i svensk språkdräkt.
Per Helge jämför författaren med Thoreau och Whitman men också med moderna naturiakttagare som Robinson Jeffers, Theodor Roethke och Gary Snyder. I sitt sparsmakade efterord nämner Per Helge hur gränserna för en trapper mellan människa och djur, "mellan en själv och skogen som värld, börjar upplösas och bli otydliga. Något längesedan bortglömt i vår mänskliga natur, som liknar den urgamla religiösa fruktan och som samtidigt är ett slags försoning, återvänder och kräver sin plats".
Genom en långvarig brevväxling har översättaren blivit mycket förtrogen med John Haines lyrik och världsbild i Alaska.
Dikterna kräver en långsam läsning. De är små reliefer, som i sin vidd kan spänna över generationers samlade erfarenheter. "Deras anor finns i skogen", med de orden inleds en dikt. En mening som många läsare kan gå och tugga på för att se sina egna anfäders liv glutta fram mellan stammar och näs.
I en rask tid när morgonnyheten är glömd redan vid kvällsmålet, kan man avundas det långsamma, upprepande, tysta livet, som i dikten Eremitens boning, vilken avslutas med orden:
kände jag helt nära
ett mänskligt hjärtas slag.
De amerikanska diktarna från Thoreau, Whitman fram till våra dagar har förmågan att visa på bråddjup och språng som räcker för ett helt liv att återvända till.