Söndagen den 28 oktober 2012

Insändare - Om invigningen av Friends Arena - en hyllning till svenskt ljud etc.. men..

Visserligen var Colin Nutleys show stor, fantastisk, välkomponerad, gripande En värdig efterföljare till invigningen av Londonolympiaden. Ett mycket genomtänkt urval ur vårt fantastiska svenska musikliv, vår finaste exportartikel. En regi som blir klassisk. Detta inramat av en ljusshow som måste ha varit helt berusande och omtumlande för de femtio tusen besökarna och för TV-publiken.

Men ljudet! Några få artisters sång hördes, t.ex. Tommy Körbergs och operasångarnas, som tydligen disciplinerat ljudteknikerna att släppa fram rösten och TEXTEN. Att Körberg dessutom har en diktion som räcker långt kan vara en av orsakerna till att man nästan uppfattade varje ord. MEN, varför låta alla andra sågtexter drunkna i bruset. Oftast är de hörvärda. Texterna till sångerna ur Kristina från Dufvemåla hördes i knappast, vilket gjorde mig ledsen och uppbragt. De är så fina, och man skall inte behöva ha textremsor till sådana pärlor inom svensk musikal. Några invänder att man ändå kan texterna, men det spelar ingen roll. Många textförfattare måste känna sig kränkta av detta att inte subtiliteterna kommer fram.

Man frågar sig om ljudteknikerna var så totalt utarbetade att de blivit ljuddöva och tappat förmågan att lyssna. Det är i så fall också en fråga för facket. De hade säkert arbetat mycket med att få ett "demokratiskt" ljud, där alla hördes lika mycket. T.ex. sett till att det fanns en massa mikrofoner på alla delar av trumseten. Men när nyanserna skulle fram hade de tydligen lagt av. Det räcker inte med att det var skön atmosfär, att Laureen syntes röra sig i ett mystiskt beslöjat ljus, (fast man inte urskiljde ett ord), att kamerorna gjorde ett skapligt arbete, trots en sorts förkärlek för psykedeliskt virvlande ibland, som kan tyckas onödigt när man har så fina artister. Men det är en bisak. Så, om programmet skall repriserars, vilket jag hoppas, måste det mixas om så vi då får höra texterna bättre. Annars är det ett sorgligt minnesmärke över vår tids ljudterror.

Om svenskt ljud hyllas på detta sätt ser framtiden och nutiden mörk ut för musiken och vår känsla för nyanser.

Med vänliga hälsningar
Leif Olsson