Måndag den 16 januari 2012
I Birger Normans fotspår
Tomas Sjödin är förkunnare och en känd röst i radio och TV. Hans senaste vinterprogram nådde också tvivlare. Han har trampat i livets motbacke och delat den smärta som utdelats till många.
Muntligt är han den språkvirtuos, som nu också behärskar det skrivna ordet. Hans romandebut efter åtta andra böcker, heter Tusen olevda liv finns inom mig (Libris). Han tar upp ett förekommande problem för pastorer: anpasslighet, upprepning, sältans upplösning.
Ämnet är på intet sätt nytt. Bo Giertz har lyft upp tvivel och tillkortakommanden i den stora romanen Stengrunden, som kom 1941. Georges Bernanos mästerverk Prästmans dagbok kom 1936 och drabbade oss i Sven Stolpes översättning 1947.
Pastorer är förstås inte enda yrkesgruppen som rådbråkas av vanans makt. Också bibliotekarier, lärare och sjukvårdsanställda kan smått dödsförskräckta uppleva hur den cykel de befinner sig i lätt liknar ett ekorrhjul.
Huvudpersonen i Sjödins roman, pastor Bengt Eriksson, avviker från sin friförsamling. För församlingen chockartat; för hans egen del är det tidsbegränsade avvikandet ytterst välplanerad.
I fem år har han kämpat som pastor utan sin livskamrat, Agneta. Trots hennes fysiska frånvaro har hennes död inneburit ett mentalt närmande. Därför flyr han till Västsverige för att skriva de länge tänkta breven till henne.
Inkognito installerar han sig i en liten sommarstuga och börjar teckna ned det som småningom blir ett smärre antal brev. Ostördheten störs snart av livet omkring honom.
Hans gepäck består bl a av Birger Normans böcker, en av dem bär titeln Vägen längs sjön; den bär ett solgult omslag.
I den volymen finns ett credo av Norman, vars kraft utgår icke så litet från teologen Anders Nygrens skrifter: "Kämpa trons goda kamp: inte kämpa alls. Äntligen ge nåden rum. Ikläda sig trons vapenrustning: avväpna sig. All mänsklig ambition läggs undan. Inte veta av annat än Kristus".
Sinnebilden för befrielse är väl vald, menar Tomas Sjödin. Solrosen. Den höga, raka, stolta blommans mest kända egenskap kallas för heliotropism, vilket innebär att den har förmågan att ständigt vända sig mot solen.
Religion, kan man inte bara strunta i den? Frågan ställs i romanen. Den känns som ett gungfly. Birger Norman hade säkert mer än en gång ställts inför spörsmålet. I ungdomen hade han själv tänkt utbilda sig till missionspastor - men i stället ombads han att blir socialarbetare. Norman menade att man inte kunde strunta i frågan, om man nu var uppväxt i en religiös miljö.
Tomas Sjödins roman är lättläst, smått halsbrytande, barnsligt dråplig. Kyrkfolk kommer att känna igen sig bland de tvärsäkra, de flackande och osäkra, de regelbundna och inrotade.
Inte minst Tomas Sjödins val att citera prosadikten Vera-Mariana ur Birger Normans mästerverk Ön, tyder på att hans tro är förankrad hos samhällets utsatta, utpekade och missgynnade.
Att sedan en och annan fantasilös regelryttare kommer att fnysa lömskt över påtåren förstärker bokens viktiga budskap. Ty ingen stor förkunnare har fötts som saknat antagonister.
En och annan pik kommer nog att utdelas. Än klingar Margit Sahlins utsaga (citat ur Arne Forsbergs bok Ordbehandlare i predikstol, s 97): "Det finns så många slags elakhet, men ingen är värre än den kristna".
Erik Yvell
