- Onsdag 22 september 2010 -
Trettioåriga kriget gjorde humle till en lönsam avsalugröda
Specialiseringen inom svenskt jordbruk tog fart långt före införandet av skiftesreformer, moderna redskap och konstgödsel. Redan under trettioåriga kriget fanns det t.ex. bygder med en omfattande avsaluodling av humle, som behövdes för att släcka soldaternas öltörst. Detta visar gamla lantmäterikartor som Pia Nilsson har studerat i en avhandling från SLU.
Sverige var under 1630- och 1640-talen starkt präglat av kostsamma krigsansträngningar, och hård beskattning av befolkningen. Bergsbrukens framväxt krävde omfattande resurser och krigföringen medförde ett stort behov av livsmedel, förnödenheter, råvaror och människor. Den regionala arbetsdelning som redan präglade delar av lantbruksekonomin förstärktes. Lantbruket karaktäriserades av mångsyssleri och en flexibel markanvändning. Under denna period genomfördes också ett gigantiskt statligt karteringsprojekt, som mynnade ut i drygt 10 000 detaljerade, geometriska lantmäterikartor. Systematiken och omfattningen saknade motstycke i Europa.
1100 hemman i Västergötland, Östergötland och Uppland
Pia Nilsson visar i sitt doktorsarbete att kartmaterialet kan berätta en hel del om jordbrukets specialisering i olika delar av landet under denna tid. Det hon har analyserat är tillgångar vid sidan av åker och äng, närmare bestämt fiskevatten, humleodlingar, kvarnar och fruktträdgårdar, och vilken betydelse dessa kan ha haft. Nära 1 100 hemman från 24 socknar i Västergötland, Östergötland och Uppland ingår i studien.
Avhandlingen visar att det fanns en väl utvecklad agrar specialisering inom vissa regioner och hos vissa typer av hemman redan 100 år, eller minst fyra generationer lantbrukare, före den s.k. agrara revolutionen*. Det vardagliga utbyte mellan grannar och regioner som skedde inom ramen för självhushållningen förekom därmed parallellt med en specialisering i form av avsaluproduktion. Denna specialisering visar sig tydligast när det handlar om storskalig humleproduktion.
Storskalig humleodling i vissa bygder
Humle användes i första hand till att smaksätta och konservera öl, som här måste betraktas som ett baslivsmedel, snarare än som enbart dryck. En mängd på 2–3 liter motsvarade kalori- och näringsmässigt ett mål mat, och det behövdes ansenliga mängder dryck till den salta maten. Även soldattrupperna behövde stora mängder öl. Att brygga öl var dessutom ett sätt att tillgodogöra sig näringen i spannmål som annars gått förlorad, eftersom även fuktskadat och fältgrott korn kunde mältas och användas i ölbryggningen. Till ett hushålls ölkonsumtion behövdes 40–100 humlestörar, men Pia Nilsson visar att det fanns trakter där i stort sett varje hemman hade odlingar på 1 000 – 8 000 störar.
De specialiserade hemmanen var huvudsakligen belägna inom den resursrika mellanbygden i Västergötland och i Norduppland. En av Pia Nilssons ursprungliga hypoteser var att det framför allt skulle vara de minsta hemmanen som ägnade sig åt storskalig humleodling. Tanken var att dessa hemman behövde bredda sin ekonomiska bas, och genom att sälja produkter skulle de kunna köpa eller byta till sig den spannmål och de övriga förnödenheter som de inte kunde skaffa själva. Den hypotesen var fel. De allra mest omfattande humleodlingarna fanns på de större hemmanen i respektive socken. Självhushållningen låg alltså alltid som grund, och dessa storskaliga odlare hade uppenbarligen tillräckligt med odlingsmark och andra nödvändiga resurser för att tillgodose hushållets behov. De hade dessutom råd att hålla tillräckligt med djur för att täcka både åkrarnas och humleodlingarnas gödselbehov. Vidare hade de möjlighet att avsätta tid, lämplig jord och inte minst arbetskraft till annat än åkerbruk och boskapsskötsel. Humle är en krävande gröda, som det tog lång tid att sköta, skörda och torka.
Lantmätarna tog uppgiften på allvar
En viktig del av avhandlingsarbetet var att undersöka kartmaterialets tillförlitlighet, och när det gäller resurserna i studien menar Pia Nilsson att lantmätarna tycks ha genomfört sina uppdrag med stor nit. Ett viktigt undantag var de regionalt mycket frekventa handkvarnarna, som aldrig redovisades av lantmätarna.
För att kunna bedöma tillförlitligheten har hon dels jämfört olika lantmätare och kartor från olika år med varandra, dels ställt kartinformation mot uppgifter i samtida skatte- och kvarnrannsakningslängder samt i kamerala jordeböcker.
* Den s.k. agrara revolutionen, som har setts som startpunkten för jordbrukets specialisering, inleddes i Sverige vid 1750-talet med introduktion av nya grödor, moderna redskap, konstgödsel och skiftesreformer.
Pressmeddelande från: Sveriges lantbruksuniversitet, SLU
