- Tisdag 1 juni 2010 -
En vandring i dåtid och nutid från Hellekis Säteri till Hällekis hamn
Det var många som letade sig till årets första vandring som anordnades av Kinnekulle hembygdsförening, ca 120 personer deltog och detta var ett rekord. Gruppen guidades av Wilhelm Klingspor nuvarande ägare av Hellekis Säter samt Sven Pilfalk som bor med sin familj i en av flygelbyggnaderna på Säteriet. Säteriet har anor från 1500-talet och sedan år 1915 tillhör det familjen Klingspor.
Vandringen började vid Hellekis Säteris växthus . Wilhelm berättade att de äldsta växthusen var från början av 1800-talet och det yngsta från 1970-talet. Wilhelms föräldrar lät uppföra det senaste växthuset för tomatodling.
Vid var sida om huvudbyggnaden finns två flyglar, den vänstra innehåller två lägenheter och personalutrymmen. Här bodde tidigare trädgårdsmästaren.
I den högra flygeln hade Cementa AB sitt brukskontor och där fanns även posten. Huset har sedan tidigare en andra våning och där bodde Wilhelms far som ogift och denna flygel är byggd som en miniatyr av huvudbyggnaden. När Cementa AB vidareutvecklades och verksamheten blev anlagd i Hällekis flyttades kontoret till Hönsäters Slott. Samhället växte fram och ett namn på orten behövdes, i ansökan fanns namnet Hönsäter men p.g.a. att det fanns ett samhälle vid namnet Högsäter i Dalsland avslogs ansökan. Hällekis blev namnet på orten då verksamheten startade på Hellekis Säteri och hade sin förankring där.
Huvudbyggnaden är byggt i sen Gustaviansk stil och är sedan år 1791. Marie Klingspor visade upp en tavla från 1698 som visar dess utseende med en stor måtta av fantasi.
Vandringen gick vidare förbi arbetarbostaden Nybygget som idag bebos av två personer i var sin lägenhet. Ingvar Larsson från Skövde bodde med sin familj mellan åren 1937-1947 han berättade att då var det sju lägenheter, 6 stycken 1 rum och kök och en tvårumslägenhet. Ingvar beskrev minnen från sin barndom och kunde minnas alla som bodde i huset.
Med på vandringen var också Sigurd Johansson, lekkamrat till Ingvar. Sigurd bodde i Anhalten som låg strax intill järnvägen, familjen hade tidigare bott i trädgårdsmästarbostaden men flyttade till Anhalten. När Sigurd var 12 år blev fadern ihjälsparkad av en häst och familjen flyttade därefter till Hällekis. Promenaden fortsatte ner mot hamnen mot Halla, backen kallades "Skoliá" i ovandelen av backen fanns tidigare flera kalkugnar. När vagnar med kalk var lastade och skulle köras med häst ner till hamnen behövde man broms och detta gjorde man genom att sätta skon mot vagnshjulet där av namnet "Skoliá". Vid Halla, "Lilla Sjöängen", ytterligare ett hus har funnits strax intill Halla, men är sedan många år nerbrunnet. I Halla bodde bl.a. Ingvar Larssons mormor och morfar, Ingvar berättade minnen från platsen.
Backen ner mot nuvarande Campingen kallas "Hallaliá" och promenaden fortsatt ner mot den campingen och den gamla fyrplatsen som ännu finns kvar. Vid Campingen som numera heter Kinnekulle Camping mötte campingägare Mats Hulén upp. Mats är andra generationen campingägare, mellan åren 1977-2004 var det Mats far som hade campingen men Mats har varit med sedan 2000. Idag inrymmer campingen hus- och tältplatser och 16 stugor. Två byggnader finns kvar sedan från slutet av 1800-talet, det ena är sommarbostad åt campingägaren och det andra är vågskjulet som ligger strax innan piren. Någon berättade att bostadshuset tidigare var en s.k. "fattigstuga" och här fick ofta ensamstående mödrar och andra som hade det socialt svårt bo.
På 1860-talet var Hällekis hamn Vänerns största hamn räknat i tonnage, kanske inte så konstigt med tanke på de produkter som forslades från hamnen - det var sten producerades i stenhuggeriet.
Hällekis Mekaniska Stenhuggeri startade 1862, uppfördes av ägaren vid Hellekis Säteri verksamhet var igång i 30 år.
Idag finns endast en del av den gamla skorstenen som vittnar om epoken. Stenhuggeri i Gössäter och Råbäck startades. År 1904 flyttades maskinparken till Gössäters Stenhuggeri.
På 1870-talet startades Cementfabriken i Hällekis av Sköldebrand och bruksamhället och industri växte snabbt.
Från Stenhuggeriet ner till hamnen gick en järnvägsbana, mannen som skötte denna var Malcolm Ekblom, vagnarna drogs av häst. Malcolm var även fyrvaktare och den siste anställde i hamnen.
Wilhelm Klingspor berättade att den ruin som finns på andra sidan badviken var tidigare tvättstuga, dit togs tvätt från Säteriet. En dröm finns om att bygga upp denna tvättstuga igen.
Vid piren stannar vandringsgruppen till och Sven Pilfalk berättade historik om den åttakantiga fyren. Den gamla fyren vägledde sjöfararna på Vänern i mer än hundra år och år 1967 slocknade den för gott. Fortfarande står fyren kvar som ett monument över stenindustri och Vänersjöfarten. Fyren är en av Vänerns äldsta och oförändrade trätornsfyrar med stark koppling till stenindustri i Hellekis och Råbäck. Den byggdes i Lidköping 1852, när Hellekis mekaniska stenhuggeri startade flyttades den till den nybyggda stenpiren.
Vidare fortsatte vandringen upp till Hellekis Säter, förbi Vinsäter som idag är bostadshus men även tidigare varit handelsbod, bränneri och missionshus . Smedjan som idag används till viss restaurangverksamhet men som byggdes som plats för att ha skördefester i för de ca 100 anställda.
Den äldsta nuvarande ladugården byggdes 1852, den tidigare mjölkproduktionen upphörde på 1960-talet. Vandringen avslutades med att passera trädgården, Rosenträdgårdens boxbomshäck hade bytts ut till lavendelhäck och gruppen var de första som fick tillträde.
En spännande vandring som gav mersmak för många. På frågan om hur många som inte var medlemmar i föreningen fick ordförande svaret genom handuppräckning. Troligtvis lockade denna vandring många till att medverka på nästa vandring och även bli medlemmar framöver.
Text: Lena Brodin
Bilder: Freddie Wendin
