- Lördag 22 Maj 2010 -
Att uppleva Alf Hambe - nära naturen
En majkväll i ett växthus nära Hudene, någon mil från Herrljunga, uppträder Alf Hambe tillsammans med gitarristen och violinisten Greger Siljebo, och sångerskan Eva Bartholdsson. En lämpligare miljö för Hambes sångsvit, Vilse Per, är svår att finna.
Kreativa Rum, kallas platsen, ett kulturcentrum som med varsam hand styrs av konstnärerna Sisi Andersson och Lennart Fredriksson. Och växthuset blir för besökarna en "kristallgrotta", som Hambe också skriver i sin text, där man genom rutorna ser orörd skog alldeles inpå, och hör det milda bruset från Nossan som lugnt flyter förbi ett stenkast därifrån. Ett skapande rum, fyllt av skön musik, varm publikkontakt och vackra, underfundiga texter.
Alf Hambe, vår folkkäre diktare och trubadur, är sedan barndomen fascinerad av sagor och myter. Han berättar om när han var liten och låg sjuk, hur hans mor kom till hans sjukbädd med ett kokt ägg i en äggkopp. Lille Alf, som just hade läst sagan om Parsifal tänkte: " Det är ju Graal jag ser". Den heliga Graal, bägaren med Kristi blod som Josef från Arimatea enligt legenden hade samlat upp vid korset, och som nattvardskalken symbolisera. Ett outtömligt ymnihetshorn som innehöll gåvor för både kroppen och själen. Pojken Alf blandade ihop verkligheten med sagan, på barns fantastiska sätt, och detta minne har sedan följt med och tagit form i en svit av sånger och berättelser.
Parsifal heter i visorna Vilse Per och är enligt författaren hans alter ego. En sorts Peer Gynt, som söker efter Graal, som råkar ut för händelser, människor och mystiska väsen, i likhet med Parsifal. Men Vilse Per är en nutida pojke, som rider sin moped, i stället för en springare. Som irrar kring i Paris och hittar Percevals gränd. Han är riddaren som besöker La forêt Brocéliande, den verkliga sagoskogen där Kung Arthur höll hov och som var hemvist för trollkarlen Merlin.
Hambe när också ett livslångt intresse för keltiska sagor och myter, och har rest runt på Irland, i England och Frankrike, erfarenheter som försynt avspeglas i berättelsen om Vilse Per. Allusioner till sagofigurerna, namn på nyckelfigurerna som mötte Parsifal, platserna, allt vävs in utan att för den skulle göra framställningen svårtillgänglig. Att hans berättelse dessutom flyter fram på blankvers, som är nästan omärkligt rytmisk, gör den ytterligare njutbar.
Att uppleva skön, svängig vissång i kombination med en uråldrig legend är en sak. Att höra lekfulla texter och en omisskännlig Alf Hambeklang, sångbar och för det mesta genialiskt enkel, är en annan. Alf Hambe vet vad en visa är och hur den skall framföras. Han har hämtat inspirationen från Frankrike, de medeltida trubadurernas land, och när vi nu inte har Evert Taube är Alf Hambe den som vårdar om denna kulturskatt med ömhet och kunnande. Det är kanske inte en slump, att en och annan visa känns "fransk".
Hans version av den gamla Parsifalsagan berör på många sätt. Den smeksamma klangen finns där . Vi känner igen den från hans Visa i Molom som närmast kan sägas höra till vårt kulturarv, Men här svänger det på ett annat sätt. Man kan lyckönska Hambe till hans gitarrist, Greger Siljebo, som i små portioner bjuder på kvalificerat jazzkomp, Smakfulla ad lib-ackord omväxlande med stråkdrag på fiolen. En rytmisk följsamhet som ligger som en trygg matta under föreställningen. Eva Barhtoldsson, sjunger, berättar, reciterar och ger vingar åt lyriken. Det känns att hon har sjungit med Alf Hambe i många år, deras kontakt är närmast telepatisk. Hon klingar vackert under växthustaket. Och det svänger. Programmet är en uppvisning i måttfull synkopering. Och Alf Hambe själv, en mästerlig, lågmäld estradör, som låter oss uppleva texterna, som med mild självironi och kärlek kommer oss nära. Han ÄR visan. För en kort tid sedan fick han det prestigefyllda Dan Andersson-priset, helt följdriktigt.
De tre har publikkontakt, det känns som en dialog med publiken när Alf Hambe funderar över livet och Vilse Pers vandring. Gudskelov är programmet helt akustiskt, och det skapar den där sällsynta äkta närhetskänslan som stannar kvar länge inom en.
Leif Olsson
