- Torsdag 4 Februari 2010 -

SMS från Carola Häggkvist på Haiti

In över gränsen och till första skolan

När vi klockan 3 igår åkte över gränsen till Haiti slogs jag igen över hur vackert landet är med all dess grönska och böljande berg. De färgglada tuc tuc ptaxibilarna blev ett kärt återbesök med bibelord målade över hela bilen på de flesta av dem.

Vårt första stopp blev på en utav de nio skadade skolor som Hoppets Stjärna driver ett stycke utanför Port-au-Prince. Där blev vi kvar tills solen gick ner. Det blev mycket att ta in. Man kunde föreställa sig hur barnen varit tvungna att fly byggnaden då väggarna helt plötsligt rasade in. Skor, jackor, skolböcker låg slängda över golvet som lämnats efter.

Jag gick in i ett övergivet klassrum med cementblock utspridda över bänkarna och satte mig ner i all tysthet. Känsla av skräck och uppgivenhet infinner sig snabbt. Reportrar väntar på mig utanför medan några av fotograferna smyger sig på och har hittat mig. Jag kliver ut och frågor börjar hagla om vartannat. Byns barn har kommit dit av ren nyfikenhet och snart är vi många på skolgården. Kvällssolen är vacker i sitt gyllene sken.

Mötet med Edens Dolerus



Men i skenet lyser siluetterna från jordbävningens raseri som öppna gap och påminner oss genast om det viktiga arbete vi alla har utföra för att återuppbygga framtiden för Haiti. Att få en hel nation på fötter! I nästa sekund vändes all fokus från skolan till en överraskning som gjorde mig så glad men oxå lite omtumlad. Edens Dolerus hade kommit till skolgården, mitt 15-åriga fadderbarn!

Där stod han så lång och smal med ett försiktigt leende tillsammans med en lite äldre kvinna som jag förmodade var hans mamma. Edens såg likadan ut nu som på bilden jag fick utav honom när han var liten och när vi kramade om varandra log hans ögon så de tindrade av liv. Jag var så glad över att äntligen få möta honom. Jag kramade om hans mamma oxå som stod med färggranna papillotter i håret. De båda var väldigt vackra. Jag berättade för dem att vi skulle se mer av varann igen imorgon när vi ska hälsa på dem hemma hos dem. Det ser jag fram emot.

Besök hos det svenska läkarteamet

Solen gick ned fort och det var dags att åka till det svenska läkare teamet som vi skulle äta middag med i utkanten av Port au Prince. Det blev oxå mer än jag hade förväntat mig. Det var ett härligt sammansvetsat gäng som tog emot oss på sin hemma bas : sjukhuset. Och i deras ”corner” på övervåningen hade vi middagen som var en härlig ”buffe” som Tonys fru hade lagat. Det var deras avslutnings middag tillsammans efter heroiska insatser för de drabbade. Vi tackade Gud för maten och efter gripande två farväl-tal visade de oss runt bland de olika avdelningarna på sjukhuset. Det är svårt att i ord beskriva hur det kändes att gå omkring där bland så mycket behov och känslor. Men det fanns ett lugn på avdelningarna mitt i den omedelbara nöden som med hjälp av mänsklig empati ingav hopp och la sig som en läkande balsam för själen. En medicin som är så viktig för kroppens och människans återhämtning.

Mötet med en föräldralös flicka



En liten föräldralös 8-årig flicka låg på en madrass på golvet tillsammans med sin mormor som var den enda överlevande i hennes familj. Hon låg med bandage över huvud och arm efter att ensam suttit fast i tre hela dygn innan hon blev funnen o kunde bli räddad. När hon hörde oss komma in i rummet lyfte hon lite på huvudet, tittade på oss och la ned huvudet igen på kudden som var omringad av fler olika slags kram djur. Mormor reste sig upp och jag tog hennes hand och bara kände med henne. Hon började gråta och suckade långa meningar på creole. Jag nickade förstående på kärlekens språk och vi satt och höll om varandra! Hon var nog inte så gammal egentligen men såg väldigt gammal ut. Den lilla flickan höll hårt i ett rosa litet gosedjur som om hon aldrig tänkte släppa greppet om den. Jag lade min hand på hennes och hon tittade nyfiket upp mot mig med ett leende ansikte. Det var svårt att lämna sjukhuset och alla livsöden som fanns där. Men det var dags för oss att försöka få lite sömn i kroppen. Imorgon är en lång och viktig dag på vår resa -vår sista dag. Jag ska snart sätta kl på 0545 där som det blivit midnatt igen, för länge sen. Snart ska jag få träffa mitt första fadderbarn, Celucienne 29 år!

Med värme och kärlek, Carola.


Pressmeddelande från: Hoppets Stjärna