"Häxornas försvarare - ett historiskt reportage" heter Jan Guillous nya bok som kommer ut i höst , den handlar om Europas och Sveriges häxprocesser under 1600-talet

Boken är mer ett historiskt reportage än en vanlig roman där författarens egna funderingar varvas med dokumentära skildringar om ett av vår historias mörkaste kapitel.

Hur kunde det komma sig att så många personer runt om i Europa brändes på bål, vad låg bakom dessa grymma händelser.

Med tanke på Guillous uppmärksammade böcker om Arn lär säkert många läsare av dessa böcker även kasta sig över hans nya bok trots att den handlar om en helt annan sak och i en senare tid av vår historia.

Utgivningsdag: 21 aug 2002

På bokens baksidestext står följande om handlingen:

Jan Guillou Foto: Ulla Montan

1608 fattade Karl IX ett ödesdigert beslut som kom att innebära ett mer än hundraårigt blodbad. Gamla testamentets lagar och budord blev till gällande svensk lag och alla brott mot denna kom att jämställas med högmålsbrott. Karl IX ville gå kyrkan till mötes, men reformen banade väg för ett legalt massmord av aldrig tidigare skådad omfattning.

Under åren 1668-1676 brändes mer än 300 svenska kvinnor på bål som häxor - oskyldigt dömda, men med lagligt stöd i Andra Mosebok 22:18 "En trollkona skall du icke låta leva". Det som började med en liten Älvdalen-flickas fantasier spreds i resten av Dalarna, norrut mot Härjedalen, ned längs Norrlandskusten och nådde till slut Stockholm. Sammantaget vår historias största justitiemord.

Häxprocessernas tid är en oerhört omskriven epok och fortsätter att fascinera. Men allt är inte som vi förletts att tro. Vår bild av händelserna har blivit mer myt och politisk saga än verklighet. Och häxjakten är förvisso den märkligaste följden av Karl IX:s bibliska lag, men antalet dödsoffer överskuggades vida av de som fick sätta livet till för andra sedlighetsbrott, såsom tidelag och barnamord.

I sitt långa historiska reportage följer Jan Guillou spåret från häxornas och tidelagsmännens bål ända fram till våra dagars panikvågor kring påstådda massoffer av barn på svarta mässor, "förträngda incestminnen" och daghem som sägs varit hemliga mötesplatser för våldtäktssekter.

Slutsatsen är inte uppmuntrande: vi tycks aldrig kunna lära av historien. Eller, vi tycks aldrig lära oss att berätta historien begripligt och ocensurerat.