Arthur Andersson från Hällekis var på sin tid mycket intresserad av bygdens historia och gjorde bl.a. en grundlig inventering av gamla torpsatällen på Kinnekulle. Han nedtecknade dessutom en hel del annat av historiskt intresse som var relaterat till Hällekis och Kinnekulle. Hällekis Kuriren kommer nu i en serie artiklar presentera "En kort historik över Hällekis" av Arthur Andersson, någon exakt datum då detta skrevs finns tyvärr inte angivet, men troligtvis var det någon gång under 1960-talet. Arthur gick ur tiden den 28 januari 1999 i en ålder av 92 år.

En kort historik över Hällekis
av Arthur Andersson

När man i dag nämner namnet Hällekis avser man väl i allmänhet den industri och det samhälle, som vuxit upp kring denna anläggning från 1891.

Hällekis borde egentligen fått namnet Hönsäter, då det ligger på säteriet Hönsäters mark. Men när järnväg och postanstalt kom till på 1890-talet, fick adressen ej bli Hönsäter på grund av befarad namnförväxling med Högsäter i Värmland. Man lånade då helt enkelt namnet från det närbelägna Hellekis säteri. Orsaken till detta var att Hönsätersförvaltningen då lydde under Hellekis Aktiebolag, som även ägde hellekis säteri, och där hade sitt kontor och postadress. Ännu för några år sedan kallades det uppväxta samhället även officiellt för Hönsäter med postadress Hällekis. Fortfarande lever det gamla namnet kvar bland den äldre ortsbefolkningen och åstadkommer en viss namnförbistring.

Det har ansetts angeläget påpeka detta rätt egendomlig förhållande redan i början av denna redogörelse. Vi komma nämligen att använda namnet Hönsäter, när det gäller tiden före och namnet Hällekis för tid efter den 1913 genomförda fusionen av Hellekis Aktiebolag och Skånska Cementaktiebolaget.

Den första industrin

Man har länge förstått tillgodogöra sig Kinnekulles rika naturtillgångar. Redan på 1000-talet kom stenhuggarverksamheten igång för byggandet av de många gamla medeltidskyrkorna och prydandet av dessa. Kalkbränningen torde ha lika gamla anor för tillverkning av murbruk.

Den första egentliga industrien på Kinnekulle kom till år 1768, då Hönsäters Alunbruk anlades med utskeppningshamn från Hönsäters hamn. Hamnen användes numera som huvudsakligen införselhamn för bränsle och gips till cementfabriken.

Alun är ett salt, som var känt redan under forntiden. Under 1600- och 1700-talen fick det allt större användning inom medicinen och vid färgning av textilvaror. Saltet finns färdigbildat i naturen och kan lätt fås ur alunskiffer genom så enkla processer som rostning och urlakning. Alunskiffer är ett av de undre berglagren i Kinnekulle. Det var därför ganska naturligt att ett alunverk kom att anläggas vid Hönsäter. Förutsättningen var dock riklig tillgång på vedbränsle för bränningen, innan man i slutet av 1700-talet kom på att alunskiffern innehöll olja och att skiffern kunde användas även som bränsle.

Med skogen på Kinnekulle var det ej mycket bevänt i början av 1700-talet. Man fick t.o.m. hämta hushållsbränsle från annat håll. Men i mitten av 1700-talet hade skogen ej bara på Kinnekulle utan för övrigt i hela Sverige växt till sig, så att ett tidigare förbud mot anläggande av nya bränslekrävande alunbruk upphävdes av Rikets ständer år 1766, med förbehåll av fri prövningsrätt till inkommande ansökningar.

Så kom det sig att Ryttmästaren Harald Jacob Lenck som förvaltare av Hönsäters säteri för sin kusin, den siste av Stake-ätten, friherre Gustav Stake, den 17 oktober 1768 fick tillstånd att anlägga ett alunverk med två enkla pannor vid Hönsäter. Tillståndet hade föregåtts av noggranna undersökningar av Kongl. Maj:ts och Riksens Bergs Collegium avseende bränsletillgången.

Till en början var tillverkningen av ganska ringa omfattning. I slutet av 1770-talet tillverkades årligen 70 tunnor alun. Man sysselsatte sex ständiga arbetare och vid tid, då kokning pågick, dessutom 6 dagverkskarlar. Under 1780-talet steg årstillverkningen till omkring 120 tunnor.

Efter friherre Stakes död förvärvades Hönsäters-godset år 1796 av Hovjunkaren Bengt von Hofsten. Då han ansåg sig kunna driva alunverket med alunskiffer som bränsle istället för ved, begärde och erhöll han 1797 privilegium för inalles åtta enkla pannor.

Årstillverkningen steg nu successivt. Under vardera åren 1824 och 1825 uppges den till 772 tunnor och år 1826 till 574 tunnor. Sistnämnda året hade aluntillverkningen legat nere i tre månader på grund av vattenbrist. Det åtgick nämligen mycket vatten för urlakningen.

Vid denna tidpunkt rapporterar alunbrukets inspektor Korsell angående sysselsättningen: "De vid Bruket engagerade och sysselsatta arbetare, hafwa under omnämnda trenne år utgjort 83 Personer af arbetsföre Qvinnor och män. De på dessas förtjenst uppehåll egande Personer af underårige Barn och Orkeslösa äro inalles 59 st. utom dessa finnes 11 Personer gratialister, hvilka dels av sjukdom, dels af ålderdom, äro oförmögne att något arbete uträtta."

Under de närmast följande åren torde tillverkningen ha hållit sig vid ungefär samma nivå för att sedan successivt minska allt mer och mer. Sålunda tillverkades år 1856 endast 387 tunnor alun. Avtyningen fortsatte och 1873 blev de till alunbruket hörande byggnaderna "nedtagna och platserna utjemnade".