En gubbe hade halkat och slagit sig i rumpetången (=svanskotan) och ena skinkan. Hans gumma beklagade sig:
Dä värsta ä att ja kan aldri få mä´n åt körka för den usjle rumpetångens skull. En kan ju´nte ta imot Guss ord bara mä den ena skinka svarar han jämt, när ja frågar´n om han sa följa mä. (Västgöta-Bengtsson)

Inom den vetenskapliga språkforskningen har synen på dialekter växlat genom århundradena. Länge sågs dialekter som något "bondskt" och obildat. Sven Hof, Skarabon, som levde under nästan hela 1700-talet delade denna sin tids uppfattning.

Bland dessa äro, om jag ej misstager mig, likväl i synnerhet invånarna i Mark, Kind och Ale i Göteborgs stift märkliga för sitt förvrängda uttal och sitt misch-masch i talet. Därför skall man, om man med varandra jämför bådaderas sätt att tala, lätt märka att skaraborgarnas mycket mindre än älvsborgarnas språk avvika från svenskarnas riktiga och gemensamma språk. Men på båda sidor skiljer sig likväl böndernas och de olärdes språk mycket från ståndspersonernas och de bildades, vilka tala litet riktigare och noggrannare. (Hof)

Kôlleter översätter Hof till svenska som dänn som är utann horn. En Kôllkyrka är följaktligen en kyrka utan torn.
Bröttla anges betyda harwa något litet. Min mor sa brôttla med betydelsen krångla, ställa till. Jag vet inte om det kan vara samma ord.
Fahlas eller fählas betyder både resa, färdas och enligt Hof giöra någott mäd ojud äller buller. Min far använde falas i betydelsen retas med.

När jag var liten bodde vi på Stenhammar i Gösslunda. Där fanns en gubbe som kallades Kloarn. Har inte förrän nyligen funnit betydelsen. Kloare är ett gammalt namn på krögare.

Just nu när jag sitter och skriver det här duskar det ute, dvs. duggregnar.

Hof, S: Den västgötska dialekten. 1993 (1772).
Bengtsson, Sixten : Västgöta-Bengtsson bläddrar i sitt livs dagbok. 1995

««  Tillbaka till förra sidan