Ann-Mari Östberg Mail till Ann-Mari

Dialekt 2

Förr var bankernas diskar försedda med galler. En bonde fick en gång en rejäl utskällning på Jordbrukskassan i Skara. Hans kommentar:
Dä va skråen va han ä arger - dä ä tur att han ä inkättater. (Ord om orden)

Trenderna inom dialektforskningen har växlat under 1900-talet. Vissa forskare har menat att det i Västergötland har funnits fyra huvuddialekter: Skaraborgsmålet, Älvsborgsmålet, Mark-och Kindsmålet och dialekten inom Göta älvsområdet. Andra forskare ser inte någon skarp gräns mellan de två förstnämnda och ibland kallas Skaraborgsmålet den egentliga västgötskan.

Några typiska drag för det nordvästgötska målet: - både långt och kort å-ljud blir ô, t ex droppe > drôpe, öfsadrôpet (takdropp). - i >e fisk > fesk - d försvinner i en del sammansatta ord midsommar > messumer - kort y blir ofta ö, böxer, bötta . - k i ska och skulle tappas, sa I ha nôt eller ? - g > k, jak, mäk, däk

Ovannämnda drag finns även i en del andra götamål. Unikt i Skandinavien är att i en del av västgötamålen blir långt y > u, sy > su, dyr > dur(er), ena nuer gruta. Västgötamålen har en del mycket ålderdomliga drag t ex den fornsvenska ändelsen -er vid adjektiv: snögger, fuler, besker, sluger, trinner. En annan äldre språklig rest är att ha olika form av adjektiven i femininum och maskulinum både om personer och saker: en liten pôjk, e lita tös, en liten stol, e lita bok. Sen har vi de två r-ljuden , det bakre som används i början av ord och när det är dubbeltecknat. I röra finns båda.

Något om ortnamn:
Ordet stad plur städer har vi lånat in från tyskans Stadt.. I svenskan finns ett äldre ord stad, bildat av verbet stå och betyder plats där något står; finns i eldstad, gödselstad, men också i en del ortnamn särskilt i Vadsbo härad.

Afsan, Dofsen, Pösan och Slafsan är namn på åar. Afse betyder liten bäck, dofs är västgötska för tofs. Möjligen kan vippan/tofsen i toppen på vass givit upphov till ånamnet. Pösa betyder svämma över. Namnet på Slafsan är mer osäkert. Linde föreslår att namnet kommer av åns slafsiga övre lopp.

Säternamnen på Kinnekulle:
Säter i ortnamn kommer av två helt skilda ord. Det ena sætr är lika med fäbodställe och används i Dalarna och norrut. Det andra kommer från fornvästnordiska setr och betyder enligt Linde: sittande, uppehållsort. De västgötska -säternamnen på Kinnekulle betecknar kanske utmarksäng. Skillnaden i betydelse tycks mig dock ganska liten. Om säternamnen på Kinnekulle och Billingen skriver Linde (sid 121) :

En anhopning som denna av orter med namn på -säter inom ett begränsat område är typisk för svealändsk bosättning..
Han talar om svealändskt kulturinflytande och tycks förutsätta - med viss reservation - att den gamla hypotesen att svearna erövrade och underkuvade göterna är sann. Då det saknas varje form av belägg för detta är emellertid den hypotesen numera övergiven av de flesta historiker.

Källor:
Lidaräng, Arnold: Lurel och Smesa. 1982
Linde, G: Ortnamn i Västergötland. 2 uppl. 1997
Norén, K- Gustafsson, R - Nilsson, B - Holgersson, L : Ord om orden i Västergötland. 1998