Ann-Mari Östberg Mail till Ann-Mari Kyrktagning Missväxt kunde bli följden om en ogift kvinna som fött barn gick över en åker innan hon var skriftad. Enligt gammaltestamentliga tänkesätt var alla barnaföderskor orena och var delvis uteslutna ur försam-lingsgemenskapen; fick t ex inte ta nattvarden förrän efter kyrktagningen. Den skedde fyra till sex veckor efter förlossningen. Den högtidliga ceremonin för gifta barnaföderskor kunde gå till enligt följande: Kyrktagningskvinnan uppvaktades av ett par ansedda följekvinnor, vilka liksom hon bar högtidskläder. Hon spenderade kryddor och karameller bland sina medsystrar i kvinnosidans bänkar. Efter högmässan trakterades kyrkbesökarna på kyrkbacken. I hemmet anordnades mångenstädes som slutpunkt ett kyrkegängsgille för att fira hennes återinträde i samhället. Situationen var i varje detalj annorlunda för den ogifta modern. Innan hon kunde kyrktas skulle hon skriftas. Så här beskrivs det i en uppteckning från Upphärad i Västergötland: Så va då en usel se. Di skulle nödvändigt gå i k'örke, när di hade fått ett oäkta barn. Kyrkevärdarna skulle vara inne och höra på. Ingen var med flickan. Annars skulle alltid den kvinnan, som hade burit barnet till dopet vara med vid kyrkotagningen. Då va stor skandal att ho inte hade något namn med sig). På 1700-talet fick den ogifta kvinnan stå på en skampall i församlingens närvaro. Från mitten av detta århundrade ändrades det till sk enskild skrift, som skedde i sakristian i närvaro av präst och några vittnen, vanligen kyrkvärdar. Det kunde då hända att den ogifta modern efter skriftningen måste gå in i kyrkan bakvägen och gå längs hela kyrkogången och schavottera inför hela församlingen. Vid mitten av 1800-talet avskaffades enskild skrift i teorin. I praktiken levde skriftning och kyrktagning kvar inpå 1900-talet, längst i Västsverige. I kören av röster som fördömde den osedligas handlande var kyrkans den som hördes tydligast. Den som brutit mot sjätte budet stod inför utsikterna att som förlängning av den världsliga utstötningen riskera evig förtappel-se. Synden sonades om brottslingen bekände sin skuld, bad om förlåtelse och lovade bättring. Grundtanken med skriftningen var således bot och försoning, men en del präster tillämpade inte det utan var enbart fördömande. Bland församlingsborna - och allra mest bland kvinnorna - var den ogifta modern för alltid stigmatiserad som hora. Skamstämpeln var svår att komma ifrån även om hon senare gifte sig med barnafadern. Självmordsfrekvensen var bland gravida kvinnor var märkvärdigt hög så sent som i slutet av 1800-talet. En del av dem var sannolikt resultatet av misslyckade abortförsök. Barnadödligheten var överlag hög och högst bland "oäkta" barn. I Västergötland var den utomäktenskapliga fruktsamheten under hela 1800-talet bland de lägsta i hela landet. Förklaringarna till det kan man finna dels i den starka kyrkliga väckelsen och dels i det låga antalet egendomslösa. Landskapets befolkning var till stor del hemmansägare och äktenskapen planerades strategiskt och långsiktigt för att öka familjen jordinnehav. Döttrarna betraktades som handelsvaror ur den här aspekten. En dotter kunde giftas bort med sonen i granngården och gick sedan allt i lås kunde dottersonen ärva båda egendomarna. Några 'oäkta' barn fanns det inte utrymme för. Kyrkan och de ekonomiska intressena gick här hand i hand, som så ofta förr - och senare. Om detta och mycket annat kan man läsa i Christer Winbergs nyutkomna och intressanta bok : Hur Västsverige blev västsvenskt. Källor: Frykman, Jonas: Horan i bondesamhället. 2 uppl 1996