vecka 02 - 2000

Cementa i nutid

Det är nu över 20 år sedan den över hundraåriga cementepoken i Hällekis gick i graven, och det som för många av oss Hällekisbor var en plats där jobbade och besökte vecka efter vecka är nu ett ställe där man sällan har vägarna förbi, trots att man passerar det dagligen.

Hällekis småbåtshamn
Hur ser det egentligen ut på Cementas gamla fabriksområde idag, för att utröna detta tog jag kameran och knallade dit ned för att ta ett par bilder.

Av bangården där vagn efter vagn med cement passerade dagligen förr finns nu inte mycket kvar och ljudet av lok och vagnar som växlades har för länge sedan tystnat. När jag går längs den nygjorda vägen ner mot hamnen passerar jag småbåtshamnen som med åren vuxit sig allt större men nu ligger tyst och öde i sin vinterdvala.

Stora hamnen med ny kran
Strax kommer jag ner till början på hamnen och där ligger nu på vänster sida Kinnekulle Marin och Götene sportfiskeklubbs lokal och en isättningsramp för båtar på höger sida vid vattenbrynet, här sjösätts åtskilliga trollingbåtar under året och när trollingsmästerskap hålls här myllrar det av båtar och människor, men dit är det ännu några månader.

Väl inne på hamnområdet skådar jag den nya hamnkranen som fick ersätta den gamla trotjänaren förra sommaren. Av alla transportbanden som forslade material från skutorna i hamnen förr finns nu inget kvar och den stora oljecisternen har fått ett gapande hål i sidan och tjänstar nu som lagringsplats.

Inte mycket finns kvar av det gamla ungshuset,
endast några rester av en del ugnar.
Den välkända profilen av "ladan" finns fortfarande kvar om än i något modifierat utseende. Det är först när man förväntar sig att se det stora ungshuset som man egentligen fattar att cement epoken till slut är över, av den förr så mäktiga byggnaden med sina fyra långa cementugnar finns nu inte många spår av, utan har nu totalt jämnats med marken, och man förstår vilket enormt arbete det måste ha varit att riva allt detta, och arbetet med rivningen håller fortfarande håller på.

Här är en annan vy av den plats där
ungshuset en gång legat.
Det är inte utan ett visst vemod jag ställer mina steg mot min forna arbetsplats, cementkvarnen, för att se vad som finns kvar av den. Här snurrade i sin glans dagar fem stycken kvarnar i ett öronbedövande oljud på 110 decibell vilket skapades av att stålkulor tumlade runt inne i kvarnen och malde råmaterialet till prima Hällekis cement. I dag består det bara av ett gapande skelett då väggar och tak är borta, tystnaden är i det närmaste total och av de forna fem kvarnarna finns nu bara den största kvarnen, nummer fem kvar, i övrigt så är allt i ruiner.

På min väg tillbaka lägger jag märke till de nya företagen som etablerat sig på Cementas forna fabriksområde, det stora spannmåls företaget Svenska Foder, en brikettfabrik som återvinner
Brikettfabriken
avfall från Rockwool - förlåt - Paroc heter det ju nu för tiden, samt diverse småföretag som huserar inne på gamla Cementas kontor.

Det sista jag reflekterar över innan jag lämnar området är att även den stora krossanläggningen är borta, dit dom gula truckarna i en som tycktes aldrig sinande rad levererade miljontals ton med kalksten via truckvägen som gick från stenbrottet några kilometer väster ut ned till Cementa för att krossas och bilda huvudingrediensen i framställningen av cement, även transportbanden till den stora högen av krossad sten är borta och av krossen syns inget alls då det är igenfyllt och asfalterat på den plats där den låg.

Inget finns kvar av krossanläggningen idag
Styr så åter stegen hemåt i snålblåst och regn men förundransvärt varm vind för årstiden, denna vintern verkar inte bli lik någon annan. Och medan jag traskar på välkända vägar mot hemmet så kommer minnen av olika episoder från den tiden till mig, och man ser i sitt inre bilder av forna arbetskamrater som nu sedan länge är borta men som finns kvar i minnet och passar på att göra sig påminda just vid detta tillfälle, och man minns många roliga tillfällen som man upplevde under den tid man arbetade tillsammans med dom, de stunder av hårt jobb i svår värme eller isande kyla skyfflas gärna undan i hjärnans innersta vrår. Det tar nog en tid innan jag kommer tillbaka hit igen.