Patrik Ourednik, född i Prag 1957, är tjeck men sen länge bosatt i Paris. Bakom sig har han en lång rad essäer.
Kultboken, den första till svenska översatta, är Europeana – kortfattad historia om nittonhundratalet (N&K), har hunnit översättas till ett stort antal europeiska språk. I hemlandet blev den utgivningsåret 2001 i en stor omröstning utsedd till årets bok.
En recensent har kallat Ourednik en trollkarl i Merlins anda (Merlin var en walesisk sagofigur och kung Arthurs vän och medhjälpare i striderna mot angelsachsarna). Samma kritiker har sagt att texten ”får en att skratta samtidigt som blodet fryser till is”. Bättre kan det inte sägas.
Texten har en slags krönikeform, som blandar stort och smått in absurdum. Det värsta är att varenda händelse har en historia bakom sig. På ställen där författaren upprepar sig, rör det vid sådant som fått hans eget blod att isas.
August Strindberg ställde på sin tid allt på ända i En blå bok, som utkom första gången 1907. Ungefär samma känsla av hisnande färd får man vid läsningen av Ouredniks krönika.
Nazisterna funderade 1940 på den slutliga lösningen av judefrågan och bestämde sig för att deportera samtliga judar till Madagaskar. Första folkmordet i Europa under 1900-talet inträffade i Turkiet 1915, då myndigheterna först sköt 600 armeniska familjer. På s. 57 heter det: ”Kommunisterna sade att människor som levde i det kommunistiska samhället inte hade något behov av sex, eftersom människan borde ha allra störst glädje av ett väl utfört arbete, medan människorna i det kapitalistiska samhället inte kände någon glädje i sitt arbete.” Rätt intressant att veta i en tid när 1,5 miljoner, enligt borgarna i Sverige, i arbetsför ålder står utanför arbetslivet (mest på grund av att arbetsgivarna är för kräsna för att ge småbarnsföräldrar, handikappade och 55+:are arbete).
Om psykofarmaka säger författaren att medicinerna bara flyttar traumat längre in i det omedvetna och att det bara är en verbalisering av ångesten och ett återfinnande av självmedvetandet som kan bota en människa.
Andra världskriget och kampen mellan fascism och kommunism är nav i boken. Ourednik skriver om koncentrationslägren längs floderna Irtysj och Ob där arbetarna när de var sysselsatta med skogsavverkning skar av sig fingrarna och band fast dem vid stockarna och skickade dem med strömmen till storstäderna i hopp om att någon skulle lägga märke till fingrarna och förstå att det inte gick rätt till i koncentrationslägren.
Esperanto skulle frälsa världen och omöjliggöra nya krig. Men 1937 anklagade den sovjetiska regeringen esperantisterna för kosmopolitism och sammansvärjning mot Sovjetmakten och det kostade 5500 esperantister döden eller tvångsarbete i koncentrationslägren. En sovjetisk lingvist förutspådde att när kommunismen segrat i hela världen, skulle den nya världen egentligen klara sig utan språk, den revolutionära tankens kraft skulle i sig vara språk nog.
Kaj Munk fick bassning 1938 för sin dikt om damsadeln, den finns nu insjungen på cd:n Ännu sjunger vinden och tonsatt av Bengt Fredriksson. Cykeln ansågs olämplig för kvinnor, ty läkarna sade att en cykel framför allt var en sexualpartner och att sadelns gnidning mot blygdläpparna och klitoris hetsade upp kvinnorna och uppmuntrade dem till perversa sexuella övningar.
Europeana är i sin kortfattade krönikestil minst sagt en myllrande bok om Europa. Att det trots två världskrig och fortfarande en stor segregering kan vara möjligt att detta Europa består, är ett under i sig. Och att så mångas klarsyn ännu består, trots alla tokigheter som upptstod och fick anhängare under det 20:e seklet. Att en och annan känt lusten att stoppa jorden och kliva av, är förståeligt. Ändå ger just en bok av det här omtumlande slaget tröst. Det tycks finnas ett såll som till sist sållar bort det överflödiga och tokigt tänkta. Oändligt mycket hopp, bara inte för oss, lär Franz Kafka ha sagt. Kanske hans landsman velat visa på att han inte hade alltför rätt.
