Artikeln publicerad: 091209
Från Yule till Jul



Årets viktigaste högtid för våra förfäder var julen eller Yule som den förr kallades, den lever ju kvar än idag men har genomgått en hel del förändringar på grund av olika religioner, seder och bruk. Den förkristna julen var inte förlagd till någon speciell dag, utan firades under en längre tidsperiod. Redan på 800-talet förekom uttrycket "dricka jul", man frossade då inte i mat som vi gör idag utan det var ölet som var det väsentliga vid detta firande.

Vikingarnas jul firades med ceremoniellt drickande som hörde ihop med religionen sedan flera tusen år tillbaka i tiden. Oden, Tor, Frej och Freja ärades genom olika skålar, seden överlevde även när kristendomen tog över, men skålarna utbringades då istället till Kristus och Sankta Maria. Julgrisen hade även på denna tiden en självklar plats i julfirandet, men huvudrollen hade julölet.

När denna midvinterfest startade är oklart det kan ha varit vid vintersolståndet (den 21 eller 22 december) då man ärade de döda frändernas minne, och offrade djur för att blidka den återvändande solen och stänkte blod över väggar och offeraltare, en föregångare till julbordet. Men julen kan också ha firats under midvinterperioden den 15/11 till den 15/12 eller under midvintern den 19/1 till den 16/2 då vintern var som kallast.

Det första steget mot julen som vi känner den idag togs år 358 i Rom, då flyttade man helt sonika Jesu födelsedag till den 25 december, innan romarna anammande Kristendomen firade man den 6 januari. Det var den dagen man i Rom firade "den oövervinneliga solens fest" och när man nu antagit de kristna sederna så ville man ju inte stöta sig med folket eller kyrkan och då passade det bra att slå samman solens fest och Jesu födelsedag.

När Kristendomen kom till landet innebar det ingen direkt ändring på dom gamla jultraditionerna, men det infördes några veckors fasta som inleddes vid lucia och inte bröts förrän på juldagen då man firade den glada Kristi födelses fest. Under fastan åts ärtor, kål, gröt och fisk, lite beroende på var man bodde i landet, i Västsverige åt man lutfisk. Vid övergången mellan fasta och fest doppade man torrt bröd i grytan man kokat fläsk, korv, sylta. grishuvud och grisfötter till den kommande festen, ett doppande som vi känner igen från dagens julbord.

Efter reformationen 1527 så slog man ihop fastan och festmaten till ett enda mål som man åt på julafton. Dopp i grytan som uttryck kom till på 1700-talet som ett minne från den tid då man julfastade, risgrynsgröt började man äta under 1800-talet, förr hade den varit för dyr.

Julens seder och bruk har man hållit hårt på i landet och trots kristnandet så har vi inte antagit det internationella namnet för julen, Christmas eller Kristusmässan, utan behållit det urgamla namnet jul.