Denna artikel skrevs av Rolf "Rist" Apelqvist och publicerades första gången i HK vecka 16 år 2000.

Jag är född den 19 april och kom alltså till världen under den bästa av årstider. Visserligen har jag en gång åkt på härlig nysnö i Slalombacken på Kinnekulle för många år sedan just den här dagen men normalt har både tussilago/hästhov och sädesärlor annars dykt upp lagom till födelsedagen. Så om ingen nu skulle råka fira mig så har jag ändå en massa vackra naturupplevelser att ta till mig. Från fördröjd vinter eller för tidig vår.

I Sjöhagens våtmarker på Blomberg var det kabblekorna som var vårens budbärare nummer ett. De växte på de bäckbrinkar som bildats efter snösmältningen och den första riktiga bekantskapen med dessa gula skapelser fick jag när jag med portör på ryggen och slidkniv i bältet gick på jakt efter blomster till det herbarium fröken Guldbrand beordrat oss åstadkomma i klass 2:5 i realskolan i Lidköping.

Herbarium är egentligen bara två pärmar av blå papp med en enkel snör-mekanism eftersom det mellan de här pappbitarna skulle in minst 100 pressade växter uppsatta på speciella speciella papper och försedda med etiketter med uppgift om blommans namn på svenska och latin, om växtplats samt vilket datum blomstret i fråga hade lämnat detta jordiska.

"Portör" kallades den runda, avlånga bleckburk som den växtsamlande eleven bar i rem på ryggen och där han efter slutfört arbete med slidkniven förvarade blomstret under lock och i mörker tills nästa viktiga moment i den här processen skulle till. Nämligen att pressa växten.

En växtpress bestod av två träplattor, en trärulle, ett stycke rep samt två järntenar. En verkligt fiffig konstruktion. Den nyplockade växten skulle läggas mellan två ark gråpapper och tillsammans med ytterligare 10-20 växter likartat placeras mellan träplattorna varefter de spändes fast med hjälp av rullen med sina grova snören samt järntenarna. Trärullen var försedd med ett antal genomborrade hål i vilka järntenarna kördes in och bändes runt tills presskraften bedömdes tillräcklig. Där låg sedan växterna någon vecka innan de försiktigt togs loss för att klistras in på pappersarket och förses med textetikett.

Tänka sig. Plugga in namnet på 100 växter på svenska och latin när man var 12 år. Och tvingas stå vid katedern framme hos fröken Guldbrand och utstå nesan att höra klasskamraternas försmädliga flin när kabblekans latinska namn plötsligt försvunnit ur minnet. Hon var så listig, Karin Guldbrand, la sin handflata över växtetiketten och väntade på ett snabbt svar, "som ett rinnande vatten", skulle det gå. Men det gjorde det sällan. Eftersom fröken inte tog växterna i tur och ordning utan bläddrade i den enorma högen, än här, än där.

Jag har fortfarande herbariet kvar längst inne i ett förvaringsutrymme. Och minsann finns inte kabblekan där. Plockad i ett kärr i Källby Skb l den 25 april 1945. Och javisst; Calta palustris heter den på latin, klassnumret är 13 och familjen Ranunculacae.. Till samma familj hör också Anemone nemorosa, vitsippa, plockad samma dag och Anemone hepatica, den kära blåsippan som dock kom ur jorden 10 dagar tidigare än de båda övriga. Och där ligger de fortfarande, de där gamla växterna som så ofta gäckade skolpojkens minne av latinska namn på sin tid.

Men lystern har de mist. Vackrast är vårblomster där de växer. Blåsippsmattan längs vägen från Hjälmsäter upp mot Medelplana har väl knappast något motstycke. Eller gullvivebacken på Blombergs ängar. Eller liljekonvaljeskogen mellan Blomberg och Hjälmsäter. Eller ramslöksdjungeln i Munkängarna.

Visst har väl Kinnekulle alltid varit ett Blommande berg, alltsedan Linnés dagar och fram till Hannu Sarenström, för att nu nämna den allra senaste växtprofeten i trakterna.

Glad vår, på er!